Att se tro överallt

Det här är december-numrets opinionstext. Från och med nu kommer vi att lägga ut mina inledningstexter på nätet innan tidningen har gått i tryck, för att vi ska kunna ta med era åsikter om texten i papperstidningen.
Så, håller du med mig? Blir du arg? Glad? Tycker du att jag har fått allt om bakfoten, eller fick du kanske en aha-upplevelse? Skriv gärna en kommentar!

Ibland möter jag människor som inte kallar sig kristna, men som har större tro än jag. Då tänker jag: Det är märkligt det där, vilka som definieras som kristna och inte.

Nuförtiden utgår jag alltid från att de människor jag möter har gjort en eller flera gudsupplevelser. För jag tror att människor möter Gud – och att Gud möter människor – mycket oftare utanför kyrkan än i den. Just eftersom de flesta människor i Sverige faktiskt inte tillbringar så himla mycket tid i kyrkan. Och att Gud är där människor är.

Det gör våra samtal om livet och Gud så mycket bättre. I stället för att det bara är jag som ska berätta hur det faktiskt ligger till det här med Gud, så blir det ett riktigt samtal. Där även jag kan lära mig mer om Gud.

”Det känns som att det ställs så höga krav för att få tro. Jag tror att det är därför som så många säger: Jag tror på någonting. För att det är så svårt att leva upp till bilden av en troende.”, sa Annika Marklund när jag intervjuade henne i förra numret av IKON1931.

Jag önskar att kyrkan skulle bli bättre på att ta tillvara på den tro som faktiskt finns hos människor, i stället för att så ofta fokusera på det som saknas. Att börja tro, och att kalla sig kristen, är oftast en process. Som måste få ta sin tid.

Min uppgift som kristen tror jag är att fånga upp den där tron som redan finns. Att lyssna, förklara det som behövs, och att sätta människors erfarenheter i ett sammanhang. Bekräfta den tro som finns, men också hjälpa människor vidare. Att ge den där längtan efter något mer, och den svaga aningen eller starka erfarenheten om att det finns en Gud, konturer. Att berätta om Jesus.

Gud är mycket större än vi tror. Så jag är övertygad om att Gud skiter fullständigt i våra kulturella regler om hur man ska vara som kristen. Jesus dissade ofta den tidens religiösa höjdare som följde alla religiösa regler. Han hängde i stället med fattiga, prostituerade och människor med låg status. Han såg tro överallt, oavsett var han befann sig och med vilka. Och så tittade han människorna i ögonen, bekräftade den tro de hade, och sa: Följ mig.

Att följa Jesus kommer alltid att få konsekvenser. Men kanske inte alltid de vi som gärna kallar oss kristna tror.

Jag har märkt att de människor som inte har alltför många ”Sån här är Gud-ramar”, och ”Så här bör du vara som kristen-regler” verkar ha lättare att lita och lyssna på Gud och att inte begränsa Gud, än vad jag har. Eftersom de inte vet hur det ska vara, får Gud mer plats.

Och det är väl det som är hela grejen med att vara kristen.

Taggar

  • Grundtanken är god. Men klagandet på att vanliga kristna och kyrkor är så dåliga på allt verkar klyschigt.

  • Lina Lina Lina! Känner att det kommer en uppsats nu till svar, hoppas det inte blir för långt så du inte orkar läsa.
    Du träffar så rätt och beskriver framförallt vad jag märker den svenska kristna problematiken. Vi tenderar att fortsätta definiera en kristen som vi gjort genom historien genom att tänka ”såhär gör en kristen, så här gör inte en kristen”. Kanske mest vad en kristen inte gör. Och samtidigt så är vi mysiga och kristna och snälla och söta/snygga/frizon-orgasm och ”alla får vara med” med en fetisch för att lägga upp redigerade iphonebilder. Är kristendom en livsstil alltså? det kanske är överdrivet, men det känns lite så ibland.

    För många tror jag att vara kristen innebär ett mönster som man ska passa in i. Men alla är inte medelklass, snygga och trygga, är uppvuxen i en församlingsgemenskap, alkoholavståndstagande och fan av Jonathan Johansson eller Loney Dear.
    Inte konstigt att folk känner sig obekväma med kristenheten, men aldrig tror jag att man känner så om själva tron egentligen. Tron är ju en gåva från Gud som alla människor har inom sig! Alla är guds barn. Det har vi nog glömt bort. Vår uppgift, som du säger, att bara berätta lite om tron. Våga ta upp dessa frågor som alla ställer sig. Och acceptera att bara för att jag 
    är kristen har jag inte alla svar eller ska automatiskt vara smartare. Det som får oss att kalla oss kristna är inte att vi har svaret på livets mening, utan att vi bekänner vår brustenhet som människor och vårt enande i kristus. 
    Har haft många erfarenheter att prata om tro med folk, senast i fredags när jag var ute i Stockholmsnatten och hamnade i ett samtal om just tro. Det vi kom fram till var att X är väldigt nyfiken på tro, tror på en större kraft och tycker att det som jesus säger är trovärdigt och bra, men att X inte känner att den passar in i kyrkan eller det mönster som X kristna kompisar och sammanhang praktiserar. 
    Om vi kristna kunde inse hur många människor vi håller borta från Jesus genom att just ”bete oss som kristna” så tror jag att vi skulle få större mångfald i kyrkan och en kristenhet i Sverige som verkar för att jesus träder in i vårt land.

  • När vi ber för sjuka på stan med typ Pannkakskyrkan har vi märkt att det är enklare att be för ickekristna än för kristna – och det är ofta de förra som blir bättre/bra. Vi har sett en kille bli helad från skelögdhet bland annat. Det kan ju verka konstigt, eftersom Jakob skriver att trons bön ska bota den sjuka (Jak 5). Samtidigt tror jag att många kristna begränsar ”sin tro” till det ena och inte till det andra, man ”har tro för” vissa sjukdomar och inte för andra, medan ickekristna snarare tänker ”om Gud nu skulle finnas – då kan han göra allt.” Jag upphör aldrig att förvånas över kristna som inte blir förvånade över det ena helandet medan de blir jätteförvånade över det andra. Inget är ju omöjligt för Gud!

    På tal om helanden hittade jag en jätteintressant hemsida idag som verifierar helanden vetenskapligt: http://www.wcdn.org/wcdn_eng/Case/divine_case_e.asp?Page=1

    Gud välsigne er!

    Micael