Lite tyst…

Åsa Johnsson bloggar från Rumänien där hon arbetar bland den romska befolkningen med organisationen Networks. Samtidigt som arbetet läser hon också ett ”Missions training program”, en internationell bibelskola.
Nu har jag varit lite tyst ett tag.
Ibland behöver man vara det, lite tyst.
För att tänka på vad som händer, ta vara på livet och för att samla lite ny energi.

Men även om det är tyst står livet sannerligen inte stilla här borta.
Veckorna bara rusar förbi.
När jag är här får jag en helt annan uppfattning om tid.
Som jag tänkte om en vecka innan tänker jag nästan om en månad nu.
Tiden går och livet levs för fullt.

 1602221

Vi bevarar våra traditioner och försöker stå kvar som stabila svenskar.
Fettisdagen kom och semlor bakades och förtärdes under prat och skratt med fantastiskt fina vänner som alltid gör dagarna ljusare.

16022221602223

Barnen våra har haft lov och istället för läxhjälp har vi bara umgåtts tillsammans på dagarna.
Bara hängt och spelat spel, våfflat varandras hår och gått bananas med guldeyeliner.
Gått till en biljardhall och spenderat en eftermiddag där.
Vi har lastat in klass 5 och 6 i en buss och åkt på dagsutflykt.
Mycket intressant resa med tanke på att de flesta absolut inte är vana vid att åka bil.
Så 4 timmar enkel resa i buss resulterade i en aning åksjuka kan man säga…
Vi kom iaf fram till vårt mål som var en björngrotta.
Vi gick runt i stora rum i ett berg och fascinerades av stalagtiter, stalagmiter, lärt oss skillnaden och tittat på skelett från en 10.000 år gammal björn.
Det är så fantastiskt att vi har möjligheten att göra sånt här.
Att ta med dom från gatorna de alltid är på och få visa dom nya platser.

1602224

Den här rackaren. Min plånbok. Den har varit med om ett äventyr!
Förra veckan tog vi spårvagnen med våra förskolebarn för att åka till museet.
Dock styrdes mina steg till en polisstation istället när resan var slut.
Ett ficktjuvsgäng omringade mig nämligen i vagnen och snodde min plånbok.
Bankkort, körkort, pass, försäkringskort… ALLT var borta.
Det är en sjukt märklig känsla att bli av med allt som bevisar att jag är jag.
Precis som det alltid är för människorna jag spenderar mina dagar med insåg jag.
Även känslan av att någon tog sig innanför mitt personliga space utan tillåtelse och nu bar runt på mina saker.
Eftermiddagen spenderades på polisstationen och telefonpratandes med mamma och pappa.
Satt i ett litet rum, vid skrivbordet mitt emot en polis som rökte och pratade rumänska jag inte förstod.
Kändes precis som på en film.
Meckiga dagar fyllda med jobbiga känslor och en fantastisk pappa som hjälpte mig klura ut hur vi ska göra nu.
Att fixa nytt körkort, pass och bankkort är inte det enklaste när man bor utomlands.

MEN GUD ÄR GOD.
Några dagar senare fick jag ett samtal där jag bads gå till polisstationen igen.
För vet ni? Tjuvarna hade tagit mina kontanter och sen slängt min plånbok på marken.
En stund efter gick en polis förbi, tog upp plånboken och gick in med den på stationen där de kände igen mig på passfotot. Förutom pengarna var ALLT kvar. Tack gode Gud!
Det omöjliga hände och där stod jag plötsligt med min identitet tillbaka hos mig igen.
En resa till Bukarest väntar för att fixa nytt pass, men den får funka.
Jag har mina saker i min hand. Inte i någon annans.

1602225

Solen och värmen kommer smygandes lite då och då till vår stora glädje.
Gatorna vi jobbar på börjar åter igen fyllas med folk på dagarna och barnen gör oräkneliga drakar de flyger med dagarna i ända.
Dagarna blir ljusare, vi får mer energi och det känns fantastiskt!

1602226

Dagar som bara är en stor dimma kommer också.
Klafsar runt i leran och går lite vilse på fältet vi behöver gå över för att komma till farmen där vi har våra lektioner varje onsdag.

1602227

Alla hjärtans dag kom och någon råkade skada någons fot.
Tur att jag är så lätt att impa på och någon kompenserade upp med att göra en helt fantastiskt frukost! Alltid ett vinnande koncept.
Fick halta runt i några dagar men var idag ute på min första springrunda igen!
Vi lägger vår tid på saker som nu är vår vanliga vardag.
Vi jobbar, åker bil, vi lagar middag, diskar, hugger trästickor i vedförrådet för att sen gå in och bygga eldar och försöka få upp värmen i huset.
Tar hand om varandra, lyssnar, ventilerar dagar, ber tillsammans.
Sitter länge efter maten och funderar över Gud och livet.
Knäcks tillsammans, peppas upp tillsammans.
Vi retas, triggar varandra till dumheter, pratar med olika dialekter, kramas i hög på golvet, blir sura, blir sams.
Vi går till fontänen för att hämta drickbart vatten, vi spräcker våra byxor på stället där de alltid spricker och vi lämnar tillbaka förväxlade strumpor och kläder till varandra.
Spenderar tid tillsammans och för oss själva, fast de flesta timmarna tillsammans och lär oss hur man lever under samma tak som 5 andra tjejer.
Köper glass på väg hem från jobbet, yrar runt i köpcentrum för att hitta passande presenter till kollegor.
Säger att vi borde träna mer, tränar, försöker läsa de där böckerna som man aldrig hittar tid till att läsa.
Gör rent våra skor från all lera, tvättar kläder, städar.
Dansar och låter musik fylla huset, det ständigt sjungande huset.
Umgås med vännerna i organisationen, firar födelsedagar och samlas för gudstjänst.
Har lektioner, går till affären för att handla, tittar på svenska program när vi har tiden.
Försöker knäcka hemligheten bakom hur man snabbast möjligt lär sig rumänska, är frustrerade över att vi inte kan kommunicera med människorna vi jobbar med och styr upp rumänskalektioner.
Ja, livet är livet.
Jag har sen sist skrattat, gråtit, varit arg, varit sprudlande glad.
Känt ”det här går inte” och känt ”jag älskar livet!”.
Känt mig otillräcklig och önskar varje dag att jag hade ett dubbelt så stort hjärta och en dubbelt så stor energitank. Det gör mig så ledsen att inte vara nog för att deala med två världar samtidigt.
Måste prioritera detta livet före mitt Sverigeliv, lägga kontakt åt sidan och det gör ofta så ont i mig.
Saknar er ofta så mycket att mina ögon fylls av tårar.
Det är så många av er som fattas mig så enormt mycket.
Att älska människor och inte kunna ge kärleken och tiden jag önskar att jag kunde.
Den gör ont och är alltid något av det svåraste för mig här.
Ni behöver inte vara oroliga.
Men ni behöver däremot veta att ni finns hos mig, i tankar, vareviga dag.
Fattigdommen visar sig för mig mer och djupare.
Hjärtat krossas lite varje dag men det gör mig bara mer och mer säker.
Det är här jag ska vara.
Det behövs en förändring och några behöver vara här och pusha på.
Jag älskar det.
Det är svårt, men jag älskar det och jag vill verkligen vara här.
Relationer till människor byggs upp mer och mer och det är så fint!
Känner mig mer och mer hemma, får drömmar och känner hopp.
Livet är livet helt enkelt.
Fyllt med en salig blandning av känslor och händelser. Vackert!
Ibland stormigt och ibland helt vindstilla och jag får förmånen att känna mig väldigt levande.
Mitt i allt trivs väldigt bra med tillvaron och jag är lättad över att jag står hand i hand med pappa Gud som har lovat att jag inte behöver klara av detta själv.
Han visar mig mer och mer av vem Han är och det är så häftigt.

//Åsa Johnsson