När den här tiden har nått sitt slut är det inte en människas namn som kommer att skanderas

Efter en helg återgår vi vanligen till platsen vi tillbringar vår vardag på med olika erfarenheter och bilder på våra näthinnor. Den tionde september är dock ett undantag. Idag möts många av oss kring samma bilder och formuleringar. Kristersson som förklarar att den nuvarande regeringen aldrig borde tillträtt och att den nu ska avgå. Åkessons utsträckta hand till Kristersson. Löfvens begravning av blockpolitiken.

Överställt formuleringarna där samtliga hävdar sin rätt att med respekt för väljarna styra vårt land finns hos många av oss en osäkerhet. Vad händer nu? Ekvationen påminner om de jag ägnade mig åt på gymnasiet. Den verkar olöslig. När samtliga partier lovar att inte samarbeta med Sverigedemokraterna finns enbart en väg framåt för de som vill hålla sina vallöften. Det är dags att öppna nya dörrar partierna emellan. De senaste åren har dörrarna och mötesplatserna blivit färre och murarna fler. Behovet av platser där det goda samtalet kan föras är kanske större nu än någonsin förr. Oförmågan att mötas skapar allt extremare åsikter.

Jesus Kristus låter sig aldrig sammanfattas i någon mänskligt formulerad ideologi. Han kommer inte till världen som ett partiprogram eller en åsikt utan som en person, för att möjliggöra ett möte. I Bibelns vittnesbörd lär vi känna den Jesus som är i ständig dialog med sin omvärld men som aldrig låter sig definieras av den.

De politiska ledarna i Sverige står nu inför uppgiften att skapa en ny mötesplats. Där nya samtal kan föras. De av oss som följt den politiska debatten före valet vet att det är ett stort arbete partiföreträdarna har framför sig. Samtalsklimatet partierna emellan behöver likt världens klimat i stort en ny riktning för att möjliggöra ett framtida liv. Ledarskapet är inte en enkel uppgift. Det gör sig påmint när jag betraktar svetten som bryter fram i partiledarnas pannor när de snitslar sig fram i formuleringar och noga vaktar sina ord. Livrädda att bli missförstådda. Samtidigt skanderar massorna deras namn. Ledarskapets frestelser och fallgropar är oändliga.

Att konstatera att Sverige går en politiskt osäker framtid till mötes är utifrån nattens valresultat inte särskilt kontroversiellt. När vår omvärld som vi känner den skakar står rädslan utanför vår dörr. I mångas blickar har jag mött det jag själv känner. Osäkerhet, frustration och uppgivenhet. Var är Myndigheten För Skydd och Beredskaps instruktioner för hur vi ska agera när landets ledarskap sviktar? Vad gör vi av osäkerheten och rädslan som står och trycker vid vår dörr? Med uppgivenhet ser många av oss hur kyrkan marginaliseras allt mer i vårt land. Men det är ingen ny position för den kristna kyrkan att befinna sig i. I Uppenbarelseboken möter vi en marginaliserad och förföljd kyrka och vid dess dörr står Jesus och bultar. Han vill komma in för att möjliggöra ett möte mellan himmel och jord. Och när dörren öppnas för Jesus välkomnas inte rädslan att kliva in hand i hand med Honom. Jesu budskap står bergfast kvar: eftersom Han inte vänt världen ryggen behöver vi inte frukta. Han har inte, oavsett vad det ser ut som i en förvirrad och splittrad tid, tappat sitt grepp.

Så. Oavsett vad du lagt din röst på. Låt oss hålla fast vid och till nästa generation förmedla vad Kristus djupast kallar oss till. Trohet till Honom och glada budskapet om att Han inte vänt vår värld ryggen. Låt oss be för att Guds rike får bryta fram i marginalerna för att underifrån låta ljuset tränga in i också mörkaste gränderna. Låt oss be för goda och konstruktiva samtal för det ledarskap som blir Sveriges under de närmsta fyra åren. Men framförallt: Låt oss påminna oss om och leva utifrån att vi har en lojalitet, tillhörighet och ett framtidshopp som sträcker långt djupare och längre än vad som begränsas av mandatperioder, nationsgränser och opinion. När den här tiden har nått sitt slut är det inte en människas namn som kommer att skanderas. Lovsången kommer att gå till den Gud som aldrig övergav den fattiga, den ensamme och hemlösa. Låt inte heller oss göra det.