Tänk dig att inte kunna gå på två år

Hallo!

Vi har redan varit här i mer än en månad nu, heelt galet. Nu har man börjat komma in i jobbet på avdelningen och man känner sig lite mer bekväm med allt. Jag (Evelina) jobbar på en plastik och ortopedisk avdelning så kallad B-Ward. Än så länge är de bara plastikpatienter hos oss. Det är för att vi har en plastikkirurg här hos oss nu (de flesta här på skeppet stannar bara en period och därför anpassar de då alla operationer efter vilken kirurg de har).

De flesta av de patienter jag har fått träffa har någon form av brännskada på kroppen. När huden läker efter en brännskada så drar den ihop sig, som huden på magen gör efter att en kvinna fött barn. När huden läker och ”krymper” ihop bildas det lätt en kontraktur i kroppsdelen vilket är när man inte kan sträcka ut/röra kroppsdelen normalt. Jag har även fått träffa patienter med stora fettknölar på kroppen som kan vara mellan 10-20 cm diameter. Det är vanligt att plastikpatienterna får en hudtransplantation där brännskadan är eller där fettknölen suttit beroende på dess storlek. När de gör en hudtransplantation så kan de antingen göra en Split Thickness Skin Graft (STSG) eller en Full Thickness Skin Graft (FTSG). När kirurgen gör en STSG så tar han och hyvlar av de första lagren av huden på ena låret, man väljer att ta hud från låret eftersom man lätt kan dölja ärret som man får efter detta ingrepp. Den avhyvlade huden lägger man i en maskin som pressar ut den och samtidigt gör hål i den (detta för att förbättra blodflödet till hudtransplantationen). Kirurgen pressar ut huden för att den ska bli större till yta som de sedan kan fästa på den brännskadade huden. FTSG är när man tar alla lager av huden, man vill få med så mycket blodkärl som möjligt. Man tar en liten hudbit från ljumskarna och man använder oftast detta till händerna. Man kan även ta hud bakom örat och sätta det i ansiktet då det är lite tunnare, ofta kan man ta den huden och göra till ögonlock för de som fått en brännskada i ansiktet.

Lite rörigt det här, jag har äntligen börjat fatta hur allt hänger ihop. Förstår om ni inte helt hänger med ?

De ortopediska patienterna har inte kommit än. De kommer komma i november, så jag kommer berätta mer om dem senare.?

Avdelningen är inte alls lik någon i Sverige, här sover barnens Care Giver (förälder eller nära släkting) under patientsängen. Här vill alla sova i samma rum, om patienten är tvungen att ligga i ett isoleringsrum pga smittsamma bakterier eller virus känner de sig instängda och isolerade. I Sverige så vill nästan alla sova i enkelsal. ? Det är så olikt mellan våra kulturer.

Patienterna kommer till avdelningen dagen innan operationen. De får duscha och byta om till sjukhuskläder. Många av de vuxna patienterna speciellt de brännskadade är väldigt skygga och vill inte ha ögonkontakt med en eller knappt prata med en. De är som att de skäms för hur de ser ut. Det är så fantastiskt att se hur det förändras på bara några dagar efter operationen, då kan man allt få ett leende till svar oftast så lyser hela ansiktet av lycka och de bästa är att man får ögonkontakt när man pratar med dem. Att få se att man inte bara har gjort något med kroppen utan att man även hjälper en människa att bli hel i själen. De flesta av patienterna är utstötta från samhället, har svårt att få jobb, familj och vänner. Att få en patient att ändra sin självbild och att inte ha en skam över hur den ser ut är inte det lättaste. Mercy Ships kommer för att ge hopp och helande, inte bara kroppsligt helande utan även helande för själen. Det är så häftigt att få vara med och förändra en människas liv!!

Här är en av mina patienter, han heter Ibrahima han är 24 år. Förra året var han med om en husbrand och fick därefter en brännskada bakom knäna på båda benen. Han låg i fosterställning i sin sängen under två månader efter branden. Vilket gjorde att huden bakom knäna krympte när den började läka. Efter detta har han inte kunnat gå efter som han inte kan sträcka ut sina ben. Ibrahima var en utav de första patienterna som kom till min avdelning och när han kom så blev han buren av sin bror. Hans bror har blivit tvungen att sluta på sitt jobb för att han skulle ta hand om Ibrahima.

Jag var med när Ibrahima stod upp och tog sina första steg på två år! De var så häftigt! Att se glädjen men ändå rädslan i hans ögon. Jag tror alla i rummet hade tårar i ögonen när han stod upp. Nu är han en glädjespridare på avdelningen och det går inte ett arbetspass utan att man hör hans skratt. Är så tacksam att jag får träffa dessa fantastiska patienter och få jobba med underbara människor!

Ha det gött alla!

Om ni har frågor så bara fråga!

Kramar Evelina

​