Om vikten av att vara ett får

Av Mikael Celinder

I Bibeln finns ett flertal referenser till får. Jag tror att vi i vår tid har ett behov av att återigen bli får eftersom vi många gånger istället blivit kor. Jag antar att detta påstående tarvar en förklaring…

Det finns en utmärkande skillnad mellan får och kor och det är vad som håller samman dem. Kor hålls samman genom att man sätter upp staket runt om dem, därefter rör de sig inom de givna ramarna. Med får däremot är det annorlunda. De hålls samman av att de följer en herde, en ledare. Gruppen konstitueras utifrån sitt centrum.

Vi som kristen församling idag är kallade att vara får. Den kristna gemenskapen är en gemenskap som bör definieras utifrån sin ledare, sitt centrum, inte utifrån sina gränser. Men det är ändå ett faktum att många gånger så finns det mer eller mindre uttalade gränser, ”staket”, inom vilka den som önskar att dela vår gemenskap bör befinna sig.

Vad är vårt fokus?

Men jag tror att vi lätt fäster vår blick på fel saker om vi har ett sådant synsätt. Istället tror jag att det viktiga för den kristna församlingen är vad vi har som vårt centrum. Vi är kallade att vara en gemenskap av människor som har det gemensamt att vi lever våra liv med samma centrum, nämligen Jesus.

Om vi inte lever på det sättet så kommer vi att bygga upp vår gemenskap kring vilka vi anser befinna sig innanför dessa gränser. I längden blir då församlingen en samling av människor som lever likadana liv, och som till sist kommer att vara mer intresserade av vilka gränserna är och vilka som befinner sig innanför dem. Detta kommer alltid att ske på bekostnad av ett tydligt centrum. Gränserna blir viktigare än centrumet.

Jesus säger själv att det vi kan veta om Gud, det ser vi när vi ser på Honom själv (Joh 14:9). Om detta är Jesu eget anspråk på sig själv, då bör det inte på något sätt vara en överdrift att säga att Han också bör vara den främsta ledstjärnan och förebilden för den kristna församlingen. Jag tror också att det är den tro och längtan som driver de flesta församlingar. Men samtidigt så tror jag att det finns en fara att vi lätt tappar denna övertygelse för att istället uppehålla oss kring frågan om vilka gränser som ska gälla.

Konsekvensen av detta är att vår gemenskap kommer att bli en ganska exklusiv grupp människor som låter saker som i ett frälsningshistoriskt perspektiv är småpotatis vara avgörande för vilka som anses lämpliga som efterföljare till Jesus Kristus. När det gäller Bibelns budskap om vilka som är lämpade att vara Kristi efterföljare så finner vi ingen anvisning om att detta skulle vara förunnat några få, en liten elit vars liv uppfyller vissa krav. Nej, inbjudan att bli en Jesu efterföljare är riktad till oss alla, ingen stängs ute från detta utifrån hur denna person tidigare levt sitt liv.

Att leva med Jesus som centrum

Men när någon väljer att bli en Jesu efterföljare sker något radikalt. Den som tidigare kanske bara levt med sig själv som centrum för sitt liv får nu ett annat centrum, Jesus. I grund och botten är detta den stora skillnaden i den kristnes liv jämfört med livet innan man blev frälst. I linje med detta kommer också frågan om livsstil att aktualiseras, Jesu undervisning ska nu vara det som ligger till grund för hur jag lever mitt liv, inte min egen tillfredsställelse, mitt ego.

Alltså kommer efterföljelsen av Jesus också att få praktiska konsekvenser för hur jag lever mitt liv. Detta är något kyrkan också har insett, men tyvärr många gånger tagit patent på vilka dessa konsekvenser ska vara. Problemet med detta är att det inte är Bibeln som blir normerande för hur jag lever mitt liv, det blir andra människor, andra kristna som vet vad som är ok och vad som inte är ok. Ett outtalat, men många gånger väldigt detaljerat mönster framställs som den mall som det kristna livet ska passas in i (syndakatalogen).

Genom detta sätt att förhålla oss till hur det kristna livet ska levas riskerar vi att missa att gå på djupet med vår egen synd. Vi kommer att ta avstånd från det som andra säger är synd, men vi kommer kanske aldrig att tvingas konfronteras med andra områden av våra liv där synden är tydlig, detta eftersom dessa synder inte utgör ett hinder för att dela den kristna gemenskapen. Så länge jag håller mig inom dessa ”staket” som andra bestämmer så kommer jag inte att behöva göra upp med vissa synder.

Jag behöver t.ex. inte fundera över hur jag hanterar min ekonomi, det kommer inte att vara svårt att fortsätta leva i den lilla del av världen som trots sin litenhet gör av med en ofantligt stor del av världens tillgångar, jag kan fortsätta att bekräfta mig själv på bekostnad av andra människor. Bara jag avhåller mig från sex före äktenskapet och inte röker.

Lösningen på detta problem är inte att undervisa att allt är tillåtet, att det inte spelar någon roll hur man lever. För detta finns det gott om varnande exempel på. Istället tror jag lösningen ligger i just detta att vårt fokus flyttas från att slå fast vilka gränser som gäller till att se vad vårt centrum är. För om vårt fokus hamnar på Jesus och att leva våra liv i efterföljelse av honom så kommer det också att påverka hur vi lever våra liv.

Skillnaden är att den kristna gemenskapen kommer att utgöras av människor som lever med samma mål, att bli lika Jesus. I vår strävan att bli det kommer vi alla att få kämpa med olika saker i våra liv. Gud gör anspråk på att få vara den som har det yttersta ordet om hur vi lever våra liv. Men alla kommer vi att vara på väg mot samma centrum. Vi kommer att komma från olika håll och med olika saker som format vilka vi är. Men det vi kommer ha gemensamt är en längtan efter att bli mer lika honom som är vårt centrum.

Utan tvekan finns denna längtan i våra församlingar även idag, men jag tror ändå betoningen på det som är centrum i den kristna tron kommer att öka i takt med att vi släpper kontrollen över vilka som är innanför och utanför. Frågan om vem som är innanför och utanför får vi istället helt enkelt lämna åt Gud att avgöra. Vår uppgift är att vara en gemenskap av människor som har det gemensamt att ha samma centrum, även om vi må komma från olika håll.

Inför framtiden

Men vad har då detta med ungdom och församling att göra? Jo jag tror att detta kan vara något av en knäckfråga inför framtiden. Unga idag har väldigt olika erfarenheter och bakgrund, likaså uttryckssätt och stilar. Jag kan inte finna något stöd för att någon särskild grupp bland dessa skulle vara mer älskad av Gud och därigenom mer önskvärd för kyrkan.

Nej, evangeliet gäller alla, därför måste våra församlingar vara beredda på att vara en gemenskap av människor som på många sätt är väldigt olika varandra. Det stora med den kristna församlingen är inte att alla är, eller blir, likadana. Det stora är att det är en gemenskap som rymmer så många unika människor. Om vi i verkligheten ska kunna bli en församling som har plats för alla dessa människor, då måste vårt centrum, vara det som håller ihop och konstituerar församlingen. Det är Han som är vårt centrum som håller oss samman, inte musiken vi lyssnar på, sporten vi utövar, kläderna vi bär eller frisyrerna som pryder våra hjässor. Det finns helt enkelt inga kristna frisyrer, eller snarare, alla frisyrer passar på en lärjunge. Det är inte de yttre attributen eller intressena som gör oss till lärjungar, det är viljan att leva med Jesus som centrum för sitt liv.

Utmaning

Till församlingen:Vad värderar vi mest i dagsläget, centrum eller gränserna? Vågar vi ge utrymme åt mångfald och i viss mån släppa kontrollen? Hur?

Till dig som är ung:Vad är viktigast för dig, centrum eller gränserna? Finns det plats bland ungdomarna i din kyrka för den som inte har samma intresse eller stil som er? Om inte, hur kan ni vara med och ändra det?

Detta är det andra inlägget i serien “Ungdom och församling”. Ett material utgivet av SAU 2003. Ett urval av dessa texter kommer finnas digitalt på ungtro.com. 

Taggar