Att åldras och att sitta bredvid

Farfar och Noah, eller NoahNoah som farfar brukar säga eftersom han gillar det namnet dubbelt så mycket som andra namn, har tillbringat mycket tid tillsammans; pratat och skrattat och fiskat och allt det där andra. Nu står farfar inför den svåraste uppgiften, det svåraste samtalet av dem alla. Hur ska han förklara för sitt barnbarn att han kommer lämna honom redan innan han dör? Att hans hjärna blir mindre och mindre, att minnenas trädgård sakta men obarmhärtigt krymper och blir allt suddigare.

Gissningsvis har väldigt få lyckats undgå Fredrik Backman efter de senaste åren otroliga framgångar han haft med sina romaner. Denna kortroman skrevs för några år sen och publicerades som en novell på hans blogg och läsare fick frivilligt ge en valfri gåva till Hjärnfonden om man gillade det man läste. Tanken var inte att det skulle bli en bok av det hela, men i höstas gavs den ut i USA och nu har den alltså även kommit ut i bokformatet på svenska.

Texten skrevs före Björnstad och det allvarligare tonläget förklarar säkert delvis att även Björnstad lutade sig lite starkare på det benet i författarskapet. Även om jag till viss del saknar de hissnade roliga formuleringarna så tycker jag mycket om boken och den varma hoppfulla känsla han – trots det tunga ämnet – får att lysa igenom. Och Varje Morgon Blir Vägen Hem Längre Och Längre önskar jag hade funnits att ta del av när jag suttit vid farmors köksbord och gång på gång fått höra samma berättelse, svara på samma frågor och allt mer kom att tycka illa om den fruktansvärda alzheimern som stal hennes personlighet bit för bit.