Bestående hårdrockig återtrip

Debutplattan Goin’ Under (2013) var (är) en kul hårdrockig återtripp till 70-talet från ett gäng musiker som mestadels varit bekanta i betydligt hårdare musikaliska sammanhang. Uppföljande Shadowline går i mångt och mycket i liknande linje som sin föregångare. Det vill säga Thin Lizzy-hårdrock med stänk av tidiga Judas Priest och DiAnno-erans Iron Maiden.

I intervjuer i samband med detta albumsläpp har man försökt tona ner Thin Lizzyinfluenserna och istället framhävt Blue Öyster Cult. Jag är inte särskilt inlyssnad på BÖC och kan därmed inte uttala mig om huruvida det är så värst inkorporerat eller inte. Däremot är det närmast omöjligt att inte ha Lizzy i tankarna i till exempel Danger eller Sceneries där Jospeh Tholl röstmässigt låter så mycket Phil Lynnot att det nästan känns som covers. Inget som egentligen gör så mycket då förlagan är genomgående urstark.

Totalt tio låtar med övervägande hög kvalitet. Die With Me, Danger, Clockworks och The Storm sticker ut lite extra och går man igång på gitarrmelodier som är svåra att inte ryckas med av och en sångare med det allra behagligaste registret i sin strupe är Black Trip klart värda att kolla upp.