Den svärtade resan fortsätter

När Drottnar släppteWelterwerk (2006) var det en kursändring från tidigare förehavanden. En rejäl nytändning och ett eget uttryck som var lika belönande för den uthärdlige som krävande för den otålige. Den svärtade resan med atonala riff, epileptiska trummor och furiösa taktbyten fortsatte med den snudd på ännu mer mörkerkompakta Stratum (2012) och följdes återigen av ett lika långt mellanrum innan nya livstecken.

2017 började det röra sig igen. Bandet hade decimerats till en trio med Karl Fredrik Lind (gitarr, sång), Håvar Wormdahl (bas) och Glenn-David Lind (trummor) och den första EP:n, betitlad Monolith I dök upp digitalt. Året därpå följdes den av ytterligare två delar; vilka även samlades i en mycket snygg kassett-box som den intresserade bör vara snabb att införskaffa då upplagan är begränsad till etthundra exemplar.

När vi nu kom fram till februari 2019 släpps skivan som CD. Layoutmässigt är den föredömligt stilren och utgåvan innehåller även två spår som inte finns tillgängliga på de tidigare. Ett intro betitlat Afterglow som är helt okej och skivans avslutande låt Eschaton. Den sistnämnda gästas av Jayson Sherlock (ex-Mortification, Revulsed) på sång och Mental Destruction har bidragt med en industriell touch. Jag hoppas att vi även kan se fram emot en LP-utgåva, och då gärna med någon extralåt, eller att någon av de redan utgivna byts ut, även där. Vill minnas att Revorum Ib Malacht gjorde så med De Mysteriis Dom Christi (2014).

Med Monolith har Drottnar gjort en ny stilmässig korrigering till vad som numera är mer progressiv metal, post-black eller helt enkelt bara ett nytt kapitel i den bunkermetal de redan stadfäst. Å ena sidan är det lite lugnare och aningen mer överskådligt. Å andra sidan är det tyngre, mer kompakt och utmejslat ur samma isande mörker som tidigare. Tänk Mayhems kaotiska komplexitet spetsad med senare Satyricons grymma riff och addera slutligen en stor dos av originalitet och Drottnar anno nutid är ett faktum.

Gissningsvis har jag redan lyssnat mer på Monolith än på de båda föregångarna tillsammans och fortfarande upptäcker jag nya saker, upplever nya känslor och urskiljer fler detaljer. Funeral Of Funerals var redan från början lätt att ta till sig och jag älskar den alltjämt. Aphelion som följer i dess spår har liknande elak nerv. Axiom är mer återhållen och ännu mörkare,Nihilords svänger svart och farligt och Pestleid kan jag inte få nog av. Skivan gör sig bäst som helhet med koncentrerad lyssning och jag är nästan beredd att utdela det allra högsta betyget. Det är långt ifrån en skiva som passar alla, men för den som inte räds utmaningen väntar ett album med lång hållbarhet.