Det finns alltid hopp

Peter och hans bror Conny fick långtifrån de bästa förutsättningarna. Pappan var en våldsam grovt kriminell återfallsförbrytare och mamma Ann levde efter hippieidealen med sex och droger och även om hon gjorde vad hon förmådde för att finnas där för sina pojkar så gav frånvaron av gränser och regler ingen bra grund och Peters sökande efter kärlek och omsorg kom att bli ett genomgående drag i hans uppväxt och liv. I mångt och mycket blev han sina föräldrars son och den spiral av våld, droger och kriminalitet han trädde in på ledde allt längre ner i förtvivlan, uppgivenhet och paranoia. När botten var nådd grep han det sista halmstrået och bad den enkla bönen ”Gud… kom”, och det närmast ogenomträngliga mörkret perforerades av förlåtelsens ljus.

Peters historia känns igen från många vittnesbörd och berättelser. Ett av de senare exemplen är Sebastian Stakset vars livsomvändelse fått stort medialt genomslag. Ändå är det ett livsöde som det är svårt att lämnas oberörd inför. Det finns alltid hopp. Det djupaste mörkret kan vända och den Gud jag alltjämt tror på har förmågan att ingjuta mod i de mest modfällda situationer. En stark berättelse.