Det moderna främlingskapet

David Bowie (1947 – 2016) var som bekant ett musikaliskt geni som kameleontliknande bytte skepnader, stilar och uttryckssätt och det var onekligen en stor förlust för musikvärlden när han gick bort härom året. För egen del har de tre Berlin-inspelade plattorna Station To Station (1976), Low (1977) ochHeroes (1977) stuckit ut som hans allra intressantaste och i ett retrospektiv visar det sig troligen att det är just dessa tre som jag återkommit oftast till. Möjligen då med undantag av just Low, som ju är huvudfokuset för Wilckens bok. En skiva som inte är helt lätt att ta till sig då den är till stora delar instrumental och Brian Enos myckna inblandning ger musik som inte är lika direkt utan kräver ett större antal lyssningar. En ännu större anledning till att jag ofta dragit mig för att välja just detta album är den karga approachen och den spegling av det moderna främlingskapet som sällan ter sig särskilt upplyftande oavsett hur originell och vacker musiken än är.

Efter att Bowie färdigställt Station To Station började han direkt med ett soundtrack till filmen The Man Who Fell To Earth. De inspelningarna blev dock inte klara och de eventuellt färdiginspelade låtarna finns inte utgivna; inte än åtminstone. Ur inspelningen av detta soundtrack uppstod dock Low där förutom Brian Eno även Iggy Pop var en viktig samarbetspartner. Samtidigt som Low spelades Iggy Pops The Idiot in med Bowie som producent och det sägs att flera av musikerna i många fall inte visste om den låt de spelade in skulle hamna på Bowies eller på Pops album.

Åren under sjuttiotalets andra hälft var på många sätt väldigt mörka i Bowies liv. Ett äktenskap på upphällningen, en drogkonsumtion som stegrats uppemot katastrofens gräns med svåra paranoida tankar och ett psykiskt mycket vacklande tillstånd som följd av det. Vidare bidrog hans fascination för svart magi och nazismen/fascismen både till hans excentricitet men det verkar inte heller särskilt långsökt att dessa tankestoff och åskådningar snarare byggde på alienationen och det upplevda främlingskapet hos huvudpersonen.

Wilcken lyckas bra med att både väcka nyfikenhet för albumet och artisten och samtidigt lyfta fram detaljer ut tillkommensen av Low som säkert även många av fansen inte kände till förut. Drygt fyrtio år efter att denna skiva spelades in står den sig fortfarande som ett spännande musikaliskt konstverk som kom att utgöra en brytpunkt för den moderna popmusiken.

Detta är den fjärde fristående boken i serien 33 1/3. En alldeles ypperlig serie för alla oss som är lite extra musikintresserade och väldigt gärna nördar ner oss i all upptänklig kring-information om de stora artisterna och deras mer minnesvärda album. Jag har ingen koll på hur många böcker som är tänkta att publiceras under samma flagg, men för egen del kan jag utan större problem tänka mig hundratals album jag väldigt gärna läser samma intressanta granskning utav.