Det vill sig inte alls

Att variera sig och inte stagnera i en stelbent form är ofta av godo. Men att hoppa mellan genrer som denne i grunden singer/songwriteriga Krell gör blir så splittrat och onödigt att det inte för något gott med sig. Viss finns det exempel på band/artister som gjort liknande på en och samma skiva, men oftast tycker åtminstone jag att det är en fördel om de istället spelar in två olika skivor. Ett exempel, som väl inte har så mycket att med EEK att göra, är Moby som varvat elektroniska skivor med lika lyckade punkditon.

Titellåten på denna skiva är punkig och udda och You’re Gonna Love Me är åtminstone medryckande. Men sen? Ja, inget vidare. Inget vidare alls faktiskt. Taffliga melodier, oviljan att stanna upp vid något och göra det till sitt eget och tyvärr tycker jag inte heller att rösten är tillräckligt bra för en hel skiva. EEK vill så gärna vara en kompetent sångare som bemästrar olika tekniker och röstlägen, fast det vill sig inte. Inte alls.