””

En fröjd att lyssna

Baksidan med att det finns så fruktansvärt mycket musik så lättillgängligt är att man i urvalsprocessen lyckas missa betydligt mer än vad man borde. De där mindre mer obskyra banden som verkligen gör ett avtryck, som lockat fram något extra och som får en att reagera på riktigt når inte den publik de förtjänar och det är snudd på sorgligt att så många nöjer sig med ren skit när man kan få tvättäkta ädelshoegaze/psych/pop/space från Stockholmstrakten.

Phogg har visst en tidigare skiva i sin historia, men den har jag missat. Istället har deras andraalbum Mofeto: Mashine Adamkosh fått en himla massa speltid (trots att min cd-spelare protesterar högljutt mot cd-r).

Tio egeninspelade låtar som lika gärna kunnat återfinnas på eminenta bolaget Saint Marie där det är en fröjd att lyssna från start till mål. Finns säkert någon snitsig genrebetäckning för denna typ av futuristisk lo-fi men tänk ett popigare Hawkwind med My Bloody Valentine-melodier och en fingertoppskänsla för att inte låta det utflippade ta över utan istället snyggt inkorporeras i låtarna. Så se nu till att inte missa Phogg. Lyssna på Eatr och With Love för att övertygas. Grymt!