En lite bättre salig blandning än vad jag trodde på förhand

I åtta år har DGA funnits. Lika länge har jag, med något litet undantag, hängt med och läst de publikationer som nu blivit tjugotvå till antalet. Just # 22 ser lite tråkigare, lite billigare och lite mer ska-jag-verkligen-orka-läsa-igenom-mässig ut med sina tjugo ihophäftade svartvita A4sidor. Har man lärt sig något genom åren är det att allt inte är vad det ser ut att vara och så sitter man där ändå och läser och läser. Och bra är det; flera gånger tycker jag det är bättre texter än i flera nummer bakåt. Redan Stenströms långa inledning sätter något slags standard med bra flytt och sköna fria associationer, glider över i ett par riktigt intressanta intervjuer med serietecknarna Klara Wiksten och John Porcellino samt en bra text om lågavlönat författarjobb av Johannes Nilsson. Nöjer man sig inte där så är detta nummers underrubrik fittor och självhat vilka båda återkommer i flera av texterna. En salig blandning alltså. Precis som det brukar vara. Fast denna gång lite bättre än vad jag trodde på förhand.