En mycket läsvärd ögonvittnesskildring

Trots att mer än hundra år gått sen det förmodat osänkbara skeppet Titanic försvann ner i Atlantens djup den femtonde april 1912 lever minnet av den stora katastrofen kvar. En av de 710 överlevande, av totalt 2224 människor ombord, var Lawrence Beesley (1877-1967). Kort efter katastrofen nedtecknade han sin ögonvittnesskildring och redan tre månader efter förlisningen publicerades boken, och den har funnits i tryck sen dess. Konstigt nog har den inte förr översatts till svenska vilket nu förlaget Bakhåll rått bot på.

Lawrence var trettiofem år när han som andraklasspassagerare klev på RMS Titanic för att besöka sin bror i Kanada. Det magnifika skeppet byggdes av Harland & Wolff och var 269 långt och 28 meter brett. Jungfrufärden företogs den tionde april 1912 från Southampton och de 1316 passagerarna, samt besättningen på 1054 stycken var trygga i förvissningen om att resan över Atlanten skulle bli säker. Det var sagt att Titanic var världens största osänkbara skepp och den vetskapen var sannolikt kraftigt bidragande till att det endast fanns livbåtsplatser till 1170 personer. På natten till den femtonde april – kollisionstid cirka 23.45 – hände ändå det som inte skulle kunna hända. Ett isberg i det spegelblanka vattnet rev upp sidan och katastrofen var snar och obeveklig. Det allvarliga läget stod inte klart till en början men då nödraketerna skickades upp förstod nog så gott som alla att det otänkbara stod för dörren. Bara några timmar senare, runt 02.30, sjönk fartyget mot botten och långt ifrån alla hade fått en plats på någon av de sjutton livbåtar som sedermera nådde räddande Carpathia. Som nämnts var Lawrence en av dem och hans bok är en detaljerad, gripande och mycket läsvärd skildring av förloppet. Utöver den personliga bild han ger tecknas även en mer allmän och heltäckande bild av bidragande orsaker och brister och det ges många synpunkter på åtgärder som kunnat gett ett helt annat utfall.

Som bok betraktat är Jag Överlevde Titanic väldigt bra. Med stor närvaro beskriver han de sista timmarnas strapatser, besättningsmäns hjältemod och de fruktansvärda skriken från de drunknande som inte gick att rädda samt den stora tacksamhet han kände över att blivit räddad. En bok jag bitvis läste med tårar på lut.