En rejäl förbättring

De tre syskonen Igiby har fått reda på att de inte är som andra i den lilla orten Gliphult. Deras familj är högt uppsatta i Anniera och de tre är de förlorade juvelerna som kan tända det hopp som Gnag den namnlöse och alla hans ondsinta gaddar sånär lyckats släcka. Eftersom familjens hemlighet nu kommit i ljuset är de tvungna att fly. Janner, Tink och Leeli, hunden Nugget, mamma Nia, morfar Podo, sockmannen Peet och bakhandelsföreståndaren Oskar söker sig mot isvidderna. Genom gliphultsskogen går flykten och mångahanda farliga varelser har sin hemvist där. Troll, gaddar, drakar och kackerlackor är otäcka, men ännu mer försåtliga verkar de tjuvaktiga strandarna vara och vore det inte för Tinks listigt flinka händer hade resan inte blivit långvarig.

Mörkret Över Aerwiar (2017) var en skaplig start på ett nytt fantasyepos. I den andra delen tycker jag dock att Andrew Peterson blommar ut som författare och de drygt sexhundra sidorna läser jag mer eller mindre i ett långt svep. Bra spänning, riktigt rappt tempo och den flora av nya varelser och platser börjar alltmer kännas rätt självklar. Med andra ord en rejäl förbättring och jag har svårt att tänka mig någon fantasysuktande unge i över mellanstadieåldern som inte slukar denna bok med hull och hår. Väntar med spänning på nästa del.