En skiva som inte åldrats så väl

Efter de mycket framgångsrika, och fortfarande urstarka, Rust In Peace (1990) och Countdown To Extinction (1992) valde Dave Mustaine att föra Megadeth i en mer melodisk riktning. En riktning som å ena sidan kändes nytänkande och omväxlande, men som å andra sidan verkade vara ett försök att ta Megadeth mot de kommersiella höjder som Metallica nått. Albumtrion Youthanasia (1994), Cryptic Writings (1997) och Risk (1999) lockade mig i fallande grad när det begav sig och särskilt de två sistnämnda föll väldigt snabbt bort från mitt lyssnande. Dock måste jag tillstå att de åldrats ganska väl och är klart bättre än vad både jag, och väldigt många andra av de tidigare fansen, tyckte då.

EfterRisk blev det både skivbolagsbyte och tyvärr en brytning med gitarristen Marty Friedman och gissningsvis var Mustaine nödgad att plocka fram några ess ur rockärmen för att håva in de tidigare lyssnarnas intresse igen. När så The World Needs A Hero (2001) äntrade skivdiskarna var maskoten Vic Rattlehead tillbaka på albumkonvolutet. Bandets brutalaste omslag som klart signalerade att det skulle vankas mer thrashiga tongångar igen. Jag var klart positiv till albumet när jag hörde det första gången; här var mer av det Megadeth jag önskade. Men tidens tand har inte gnagt så väl. Låtmaterialet sticker inte alls ut och när man vill försöka tilltala alla är ju risken ganska överhängande att man inte riktigt når någon av lyssnarna på djupet. Spåren i mellantempo är för många och det finns flera exempel på direkt dåliga låtar. Som Dread And The Fugitive Mindsom till sitt upplägg liknar en bettlös efterapning avden strålande Sweating Bullets från Countdown-skivan, och vad är egentligen vitsen med det? Burning Bridges är hopplöst lång och tråkig och vad man vill uppnå med sömnpillret Losing My Senses är en gåta.

Skivans bästa låt är i mitt tycke Moto Psycho och riffandet i 1000 Times Goodbye smäller också tillräckligt högt för att The World Needs A Hero inte bör saknas i den Megadeth-samling ingen av oss klarar sig utan. Även om det sitter långt inne så måste jag också tillstå att balladen Promises faktiskt är rätt snygg, och på ett bra sätt sticker ut i Megadeths digra låtkatalog.