Enahanda ödslighet

Jag lyssnade lite på Saltflat Blues (2013) när det begav sig, men fastnade inte riktigt. Tyckte förvisso att det vara ganska skönt med hans rejält ödsliga bluesvisor som gjorda för eftertänksamhet och stilla stunder men hade inte riktigt tålamod att lyssna på skivan så många gånger. Känner ungefär detsamma när jag nu lyssnat på hans femte skiva ett antal gånger. Det finns en del rätt bra prylar insprängda bland de tio låtarna, men ödsligheten blir enahanda och jag hade gärna hört mer grejer som bröt av mot det fundamentet.