Ett experimentellt mästerverk.

När jag, som inte hört något av Rebecka Törnqvist sen A Night Like This (1993), fick Home Secretary hade jag inga förväntningar överhuvudtaget. Lite vagt hade jag på känn att det kunde vankas åt jazzen till, men som sagt noll koll. Överkörningen blev därmed total. Närmast golvades av den spännande experimentlustan, den sinnliga rösten och produktionens detaljrikedom och nu – ett trettiotal lyssningar senare – tycker jag plattan är helt fantastisk.

Öppnande Rosemary & Mathematics är ljuvligt mörk och vacker och Törnqvist sjunger med en underbar knarksläpig röst som påminner om Anna Ternheim. The Winds, som gästas av Mariam Wallentin är även den strålande med överraskande musikalitet och en sprudlande lekfullhet i arrangemanget. For Show passerar men övertygar innan titellåten slår till för fullt. Darkwavejaz med diverse ljud och en närapå spöklik stämning. Paradise känns som skev trippig hip hop med en ganska udda rap. Låten hade gärna fått vara ännu längre.

Julia Spada hjälper till på Heart Is All Around You. Schysst pop som inte gör bort sig i samma skivstapel (eller på samma spellista om man så vill) som Johanna Lillvik, Marit Bergman eller Björk. Att den dessutom drar iväg åt lite postpunkiga känslolägen mot slutet gör ju knappast saken sämre.

Heights är en, i positiv bemärkelse, pratig historia som för tankarna åt Eels gamla favorit Susan´s House och It’s A Sunny Day har ett trevligt galopperande eller kanske snarare skrittande komp samt snyggt barhängsblås. En låt som är enformig på ett bra sätt. Den finstämda balladen Hopefully Dealing With (Claude) bryter av fint innan Sidewalk Signs In Chalk bjuder på ännu en finfin popdänga med lite jazzigare inramning. Albumet avslutas med en fantastisk låt där pianot är det ödsligaste jag hört denna sida Riders On The Storm.

Tyvärr finns det nog risk att den stora mer strölyssnande massan kanske väljer något som är mindre experimentellt än Home Secretary. Synd för dem, de missar en av årets tveklöst bästa skivor.