Ett fång nygamla godingar

Åh, Vilken Skiva (2012) var inte riktigt den skiva som titeln hintade om eller vad jag hoppades på efter fullpoängaren Lyckost (2011). Ett uppehåll senare drar hon till med ännu ett fång nygamla godingar där det tippar över mot femtiotalsschlagern och rockabillyhållet. Den där folkhemsglädjen (som väl mest var en ouppnåelig idé) hittar hem i texterna och de banalgeniala rimmen där kärlek ofta är grundplåten sitter klockrent. Eva Eastwoods musik ligger ganska långt ifrån vad jag brukar lyssna på men precis som 2011 får slagkraften i hennes låtskrivande mig på fall och jag vill bara lyssna om och om igen.