Ett stort kliv framåt för Svartanatt

När väckelsen slog till i de yngre leden under 60- och 70-talet spred sig Jesusfreaksen, eller Jesusrörelsen som de kom att kallas på våra breddgrader, bland västvärldens ungdomar. Det märktes inte minst på musiken som, åtminstone i den kyrkliga kontexten, stack ut och erbjöd något helt nytt. Stockholmsbaserade Svartanatt lär ju knappast haft det i åtanke när de slipade på texten till albumöppnande Children Of Revival, men musiken är hämtad från samma era och den revival av hårdare rock vi kunnat följa ett bra tag behärskar de onekligen. Den kapacitet som man kunde ana på den självbetitlade debuten (2016) tycker jag nu slår till med full kraft och jag vill nog vidhålla att Svartanatt kliver fram som ett av de mest intressanta retrorockande banden jämte Witchcraft och Horisont bland de många svenska förmågorna.

Nio låtar inalles där Thin Lizzy-doftande Wrong Side Of The Town och den ösiga Hawkins-energiska anti-Trump-dängan Hit Him Down imponerar lika mycket som den fantastiska Jon Lord-orgeln i Duffer. I mitt tycke är dock den makalösa balladen Wolf Blues skivans allra förnämsta stund. Inleder som en Beatleslåt innan den glider över i ett tyngre sound som bör tilltala fans av Bigelf. När ”dream on”-partierna kommer knottrar sig skinnet av välbehag och jag tycker det är sjukt snyggt.

Svartanatt har tagit ett stort kliv framåt med en tydligare egen touch på musiken, ett jämnare album och inte minst ett knippe ruskigt välskrivna låtar. Ska bli otroligt spännande att se hur bandet kommer att utvecklas och gillar man hårdare rock som den lät när den var som bäst låter man såklart inte bli att kolla upp detta band.