Explicit och exceptionell

William S Burroughs (1914-1997) roman från 1959 står sig fortfarande som en märklig svårgenomtränglig bok där ord som labyrintisk, provocerande och hallucinatorisk ofta tilldelas den. Tillsammans med Kerouacs På väg (1957) och Allen Ginsbergs Howl (1955) brukar den hållas som höjdpunkterna inom beatgenerationen. Vad gäller min personliga uppfattning skulle jag gissa att fler än tre böcker i denna stil är mer än vad de flesta läsare orkar med och även om det är ett kul stilgrepp som idé är det – åtminstone i fallet med Den Nakna Lunchen – mer kul att man läst boken än att faktiskt läsa den.

Burroughs skriver delvis (mestadels?) självbiografiskt med utgångspunkt från sitt omfattande drogmissbruk varpå olika aspekter av narkomani och drogrelaterande är ständigt närvarande. Vidare är de många utmålande explicita skildringarna av diverse sexuella aktiviteter något som fortfarande är om inte chockerande så åtminstone flera gånger på gränsen till det direkt obehagliga. Även om boken friades från åtalet om obscenitet på sextiotalet kanske man ska läsa något annat om man vet med sig att man tycker sexuellt våld och detaljerade skildringar drar ner en texts läsvärde. Än svårare är det ickelinjära berättandet där både tid och rum, fantasi och verklighet mer eller mindre helt omkullkastas och huvudpersonerna ges olika namn, byter namn och så vidare. De meningar jag nyss skrivit bör inte tolkas som kritik, snarare som ett krasst konstaterande av utgångsläget. Åren har gått och både snurrigare och mer provocerande romaner har sett dagens ljus. Burroughs skiljer sig genom att mitt i all smuts, alla droger och problem relaterade till bruket av dessa skriva med en glödande penna och visa på ett behärskande av språket som är klart imponerande och spännande att ta del av. Är man ute efter mer traditionell avkopplingslitteratur börjar man dock inte med denna klassiker.