Faktiskt snäppet bättre än debuten

I fjol dök Henning upp med ett av de starkaste svenska albumen på länge i och med debuten Galieleo. Således var det stora förväntningar när andraalbumet dök upp. Så stora att jag först var rätt besviken och tyckte det var för anonymt och inte alls lika direkt och hittigt som på debuten. Men ju mer jag lyssnat, ju mer har jag kommit att uppskatta Tokyo, Belladonna, Enheten För Saknade Brev, Vilken Kväll och Samma Träd för att ta de låtar som jag lyssnat flest gånger på.

Henning samarbetar ännu en gång med Slowgold, och där finns det absolut inget att anmärka på. Rakt igenom snyggt komp, en vass produktion och efter ett stort antal lyssningar känns Nätter Utan Dagar faktiskt snäppet bättre än debuten. Henning slår här an samma ton, fångar samma känsla och får mig på lika bra humör. Det är popmusik som smyger sig på, som de flesta borde uppskatta men som ändå känns originellt och eget. Mycket bra!