Fascinerande tragik

Efter den mycket uppskattade Sopigt, som kom ut i svensk översättning förra året, har det nu äntligen blivit dags för Min Vän Dahmer att nå den svenska marknaden. En seriebok som Backderf jobbat med i tjugo år innan han kände sig färdig och där den grundliga researchen med intervjuer av gamla klasskompisar och lärare samt en hel del bläddrande i polisens och FBIs arkiv med förhör etc givit en annorlunda bild av denne fruktade Dahmer.

Backderf var alltså klasskompis med Jeffrey Dahmer och de bodde inte långt ifrån varandra under uppväxten. Den blyga och udda pojken gjorde inte mycket väsen av sig alls under högstadiet, men förändrades efter nian till ganska bisarr kuf vars galna infall kunde vara riktigt underhållande under både raster och lektioner. Men bortom de fejkade epilepsianfallen och CP-imitationerna ruvade ett avgrundsdjupt mörker som kunde anas i hans skogskoja där han löste upp överkörda djur i syra för att undersöka skeletten. Tecknen på att allt inte stod rätt till borde varit tydliga för vuxenvärlden. Men bland de många grälen mellan föräldrarna och moderns periodvis väldigt dåliga mående tappades Jeffrey bort och inte heller skolan reagerade när Jeffrey försökte stänga av sina sjuka böjelser med ett konstant alkoholintag.

1978 slutade de skolan. Derf fortsatte till college och Jeffrey fortsatte längs den väg som ledde fram till ett utdömande av femton livstidsstraff och ett fruktansvärt brottsregister som sedermera gav honom smeknamnet the Milwaukee cannibal.

Jag kan förstå att detta är en historia som Derf behöver få ur sig. Gissningsvis har många grejer återkommit i huvudet, legat där och gnagat ”tänk om”-tankar i tid och otid och Min Vän Dahmer blir en renande katharsis. Jag tycker Backderf gjort en mycket bra seriebok som bitvis är lika otäck som den är sorglig. Boken slutar vid en väl val tidpunkt och det ska bli spännande att se hur den kommande filmen som är baserad på Min Vän Dahmer gör sig.