Friskt vågat och inte så mycket vunnet

Aaron Bruno gör med sitt Awolnation precis som han gjorde på tvåtusentolvs Megalithic Symphony. Det tas ifrån tårna för att införliva alla upptänkbara influenser och de fjorton låtarna utgör en så splittrad helhet att jag inte för mitt liv kan komma när jag verkligen skulle ha lust att lyssna på skivan från början till slut. Visst lyckas det ibland. Titellåten som börjar som en Mike Oldfield-dänga och sen övergår till något helt annat och Dreamers som nästan kunde varit en Nine Inch Nails-låt är inte tokiga. Andra gånger är det tyvärr rent bedrövligt. Rörigt och inte så roligt om man ser till helheten.