Live At Heart 2015

Fyra Underbara Konsertdagar

För sjätte året slår den allt mer växande Live At Heart festivalen upp sina portar för live-musik i allehanda genrer. En bit över tvåhundra artister/gruppen visar upp vad de går för på drygt tjugofem olika scener.

Den stora variationen med musiker från i stort sett alla musikstilar bidrar till att de flesta musikälskare borde somna med enbart nöjda leenden efter varje kväll utan att gräma sig allt för mycket över de krockar som man är tvungen att hela tiden ta ställning till.

Under dagarna fyra hann jag se ett antal artister som i de flesta fall förtjänar lite större uppmärksamhet och förhoppningsvis kan du som läser detta få tummarna loss och pallra dig iväg på en eventuell spelning med något av de band jag nedan uppmärksammar.

Onsdagskvällen började med jobb för min del vilket omöjliggjorde att jag hann se rockbandet The Bloakes som fick ruskigt goda vitsord från personer i min omgivning. Kom in först mot sluttampen av The Mighty Stef från Dublin och det var tveklöst synd att jag bara hann med ett par låtar med Stefan Murphy och kompani som rockade både hårt och intensivt.

Amerikanska Banditos hade gjort en bejublad spelning några dagar tidigare som hyllades med det högsta betyget i en av de ledande dagstidningarna och det var rejält mycket folk som kommit till East West för att lyssna. Skäggig honky-tonk rock n’ roll med vokalisten Mary Beth Richardson som ett stort utropstecken. Riktigt bra, även om det upptrissande förhandssnacket skruvat upp förväntningarna lite väl mycket.

Vidare till Londonkvartetten Broken Chakra vars hybrid av hip hop av hardcore lät ganska spännande på EPn The Fractured EP (2013). Klart mycket bättre lät det live och att den hårda politiska crossovern enbart lockade en sju-åtta åskådare kändes djupt orättvist. Flera låtar från den kommande The Circle Of Truth (släpps den elfte september) varvades med äldre material och det hedrade bandet att de körde på för fullt trots att det ekade glest i leden.

Torsdagen kändes lite svagare i startfältet och när dessutom Colossus tvingats ställa in pga sjukdom blev det lite mindre lyssnat den dagen.

I valet mellan jazziga Daniel Karlsson Trio och norrmannen Sturle Dagsland föll lotten på den sistnämnda. En opluggad spelning i Nikolaikyrkan som man sent kommer att glömma. Dagslands musik är svår att beskriva, den bör snarare upplevas. Omtumlande och rogivande om vartannat, meditativt och samtidigt närmast uppviglande i all sin uttrycksfullhet. Tänk ambient, noise, drone, sakralt, avantgarde och flera bitar till i samma mix och det är ändå svårt att beskriva. De strupljud han fick ur sig pendlade mellan skir falsett, fascinerande läten och vrål och även om jag troligen aldrig skulle lyssna på detta ur hemmahögtalarna så hörde hans spelning till festivalens mest minnesvärda upplevelser.

Fredagen inleddes med Mäbe som värmde upp inför kvällen på en av dagscenerna. När trummorna drog igång var det närmast snarlikt Beväpna Dig Med Vingar (Thåström) och Strömstadsbandet fortsatte hålla Thåström-fanan högt under en knapp halvtimme. Det lät väldigt bra och jag kommer tveklöst att kolla upp bandets skivor.

Jesus Chrüsler Supercar fick den något otacksamma tiden 19.00 och var först ut på Nivå. Hård rock/metal i trakterna kring Motörhead, tidigare Hellacopters, High On Fire och även vissa inslag av Entombeds Wolverine-tid. Trion bjöd på ett kanongig och det var inte svårt att lätta på plånbokslädret och plocka med sig fullängdsvinylen hem.

Timmen efter traskades det ner till Scandic Garage. En ganska eländig konsertlokal med åratals gammal avgasrök insprängd i väggarna. I den halvskumma källarvåningen lyste göteborgska Age Of Woe upp med en klockren mix av stenhård crust, metal och hardcore. Tankarna gick ibland åt Martyrdöd, ibland åt Converge och i de mer stämningsfulla partierna även åt Agrimonia. Oftare kändes det dock som ett helt eget knytnävsslag av vackert inlindad smuts framförd med enormt mycket nerv och i mitt tycke var detta en av de allra bästa spelningarna jag sett i år.

Uppsalahårdrockarna Taiwaz fick nog många upp öronen inför då Watain tolkade Play With The Devil häromåret. Heavy metal i de doomigare trakterna som förde tankarna åt exempelvis Black Sabbath och till viss del även tidiga Trouble. Inte helt tight alla gånger men i sina bättre stunder var det tunga riffandet oerhört medryckande. Den mörkare ockulta touchen i texterna är inte riktigt min grej men då vi gissningsvis har ganska många gamla hårdrocksskivor på gemensamma topplistor var det inte svårt att uppskatta bandets musik.

Rock n’ roll bandet The Hawkins från Arboga var själva sinnebilden för energi. Den spelning jag bevistade var explosiv och vokalisten/gitarristen Johannes Carlssons glada uppsyn i kombination med hård rock i trakterna kring AC/DC, Danko Jones och Airbourne för att ta några exempel fick stora delar av publiken på fall. Definitivt läge att hålla öron och ögon öppna inför denna kvartett framöver. Imponerande.

23.00 önskade jag återigen splitta mig och vara både på Soleo och Scandic garage samtidigt. Jag började på det förstnämnda stället med Örebrobaserade Akosia som satsat på olika former av reggae. Med Emma Ahlbäck i förgrunden gungar strax lokalen och hela bandet ger ett mycket proffsigt intryck. Trots att de spelat i trakterna ett flertal gånger tidigare var det livepremiär för min egen del och efter några låtar lovar jag mig själv att dyka upp en annan gång för ett helt set.

Några hundra meter senare är Oslobandet Kambodsja i full gång och märkligt nog är det nästan lika glest i publiken som på den spelning jag precis lämnat. Klart synd då deras enormt spännande progressiva math-hardcoremetal satt som en rejäl smäck. Återigen en sån där överraskning och ännu ett bevis på hur mycket bra musik det finns att upptäcka. Håll utkik efter kommande albumet Stranger och passa under tiden på att kolla upp den senaste skivan Year One.

Höga förväntningar inför fredagkvällens sista band Sex Dwarf. Efter den helt strålande oljudsexplosionen Non-Stop Erotic Noise Cabaret har Stockholmspunkarna stått högt upp på måste-se-live-listan. Redan från start är det näranog kriminellt högt och den noiseiga hcpunken ringer faktiskt i öronen flera dagar efter den knappa halvtimmen där nere i det rödbeljusta dragiga garaget. Fullt ställ i ett intensivt rundgångskalas med så mycket delay på sången att det var rätt svårt att hålla koll på låtlistan. Sist ut var åtminstone Ingen Gud och det var stört omöjligt att hålla tillbaka leendet under bussresan hemåt. Tveklöst en av de allra bästa konserterna under dessa dagar.

Lördagen tog för undertecknad sin start redan på dagscenerna strax efter 15.00. Norska Orangokörde ett smakprov inför kvällens längre speltid och jag var nog inte ensam om att där och då bestämma mig för att prioritera dem högt längre fram under aftonen.

Nästa band på scen var Benesser som med en rykande färsk skiva hade många ess att plocka fram ur rockärmen. På torget denna eftermiddag spelades bland annat Naked We Die och Patience samt titellåten från redan nämnda Purpose And Cause. Jag väntade mig något extra. Benesser bjöd på något extra. Riktigt, riktigt bra!

Karolina & The Treeroots var en ny bekantskap som, om jag förstod det rätt, premiärspelade på den scen som presenterades av Immanuelskyrkan. Det lanserades som country, vilket även bjöds på i några av låtarna. I mitt tycke drog det mer åt visa och jag tyckte det fungerade bra i exempelvis inledande låten som jag tror hette Vid Det Stora Trädets Rötter. Personligen föredrar jag lite skitigare country, men gillar man den lite snyggare och proffsigare varianten och samtidigt inte drar sig för mer visliknande drag så gillar man säkert Karolina & The Treeroots.

Jönköpingsbandet Grande Royale underhöll med den typ av hårdrock som Guns n’ Roses m.fl. drivit till sin förfining. De unisont kostymerade smålänningarna klarade sig hyfsat trots att ljudet var lite knackigt och sångaren kändes lite ofokuserad. Högoktanig rock n’ roll är dock aldrig helt fel och här fanns ganska många bra riff att hänga upp intresset på.

Som jag skrev tidigare så gjorde Benesser riktigt, riktigt bra ifrån sig redan under eftermiddagen och när klockan slog 21.00 hade ganska många letat sig ner till Scandic Garage. Startade starkt med Where O Death som är min favorit från förra skivan och fokuserade sedan mestadels på nytt material. Naked We Die, Patience, Purpose And Cause och Waterfalls funkade precis lika bra live som på platta och alla komponenter satt klockrent. En bättre lokal hade säkert lockat ännu lite mer publik men de allra allra flesta av oss som upplevde konserten var nog mycket nöjda. Hård rock med progressiva inslag blir nog inte mycket bättre än så här!

Stefan Nilsson och Pontus Stålberg drog igång den stenhårda EBM/Synth-akten Spetsnaz 2001. Inte så ofta de har spelat i Örebro och även om de är väletablerade inom sin genre är duon inget stort namn för allmänheten. Har man någon gång fascinerats över grupper som Nitzer Ebb eller Front 242 har man förhoppningsvis redan koll på Spetsnaz som behärskar genren till fullo.

Nilssons taktfasta trumrytmer och Stålbergs energifyllda scenframträdande satte an tonen och de gjorde mycket bra ifrån sig i bland annat Degenerate Ones och publikvänliga Apathy.

Dead Man kan det där med psykedelisk gitarrdriven rock där Kristoffer Sjödahl står i självklar frontposition. Han sjunger lika bra som han spelar gitarr och den månghövdade publiken fick värmen att närma sig kokpunkten på den trånga ovanvåningsscenen på O’Learys.

Oslotrion Orango avslutade dagarna för min del. Tyvärr hade redan den stora tröttheten infunnit sig så jag blev tvungen att avnjuta större delen av konserten sittandes lite vid sidan av. Klart synd då den ruskigt tighta bluesrockiga sydstatsrocken i trakterna kring ZZ Top, Mountain och så vidare inte kunde göras bättre.

Efter mycket positiva dagar så ser jag redan framemot Live At Heart 2016. Hoppas vi ses då.