Gitarrist som skojar till det

Utan att lägga någon som helst värdering i det konstaterar jag att jag aldrig tidigare hört en kvinnlig gitarrist spela som Vivan Deconcini. Stundtals hade gitarrspelet kunnat höra hemma i Led Zeppelin eller andra valfria ekvilibrister. Att valet föll just på dem som exempel föll sig naturligt då delar ur titellåten, tillika öppningsnumret, känns som skurna ur Stairway To Heaven. Tyvärr tycker jag att begåvningen slarvas bort med för mycket genrehopp som säkert är avsedda att vara roliga, fast som jag enbart tröttnar på. Som den enahanda Blue Harlequin där hon får glänsa som sångerska, men där musiken inte leder någon vart. Eller den femtiotalsrockande do-wappiga Charlie Columbine som följer därefter, som i sin tur har en discodänga efter sig i Your Amazing Body. Den hetsiga speedcountryn in I Always Wanted to Get The Blues funkar fruktansvärt mycket bättre och lite mer av den varan hade varit önskvärt. Kanske är betyget i lägsta laget då hon uppenbarligen har talang. Hade hon bara lagt ner försöker att skoja till det och satsa på riktigt vassa låtar; då finns det mycket att hoppas på.