””

Gubbrock där öset är bäst

Fjolårsdebuten från Black Crowes bekante Rich Robinsons m.fl. nya band var en schysst platta som sannolikt fick ett helt gäng lastgamla gubbar med hyllorna dignande av classic rock att bli lite extra svettiga och sugna på att dra igång grillen på uteplatsen. Jag kan ju räkna in mig själv i samma grupp så det var inget illa ment. Fantasilöst betitlade High Water II fortsätter i liknande spår med riffrock, americana och bluesrock som huvudingredienser. Personligen gillar jag öset mest. Som i den vassa öppningen Sooner Or Later som snart följs av Leave It All Behind eller i Turn It Around. Även när det blir lite mer soul/gospelbestänkt som i Gimme Something tycker jag det är skitbra. Sen får man kämpa lite mer. I runda slängar halva plattan är mer åt sensommarkvällssoft’n’roll när kalaset är på upphällningen och folket är på väg att gå. Inget fel med det men fullt lika kul är det inte. Överlag är dock studioplatta nummer två i diskografin snäppet bättre än sin föregångare.