Hårdare rock som det glöder om

Tidigare under året såg jag för första gången Glenn Hughes lira live. Tanken var väl i huvudsak att så att säga beta av en gammal favorit med förhoppningen om några nostalgiska högtidsstunder som åtminstone framfördes hyffsat. Bara några låtar in i konserten stod det klart att jag kunnat skruva upp förväntningarna rejält då farbror rock sjöng minst lika bra som i yngre år, var vital som rent adrenalin och imponerade stort.

Med det goda minnet i åtanke var det såklart skitkul att höra att den amerikansk-engelska supergruppen BCC begravt stridsyxorna och lagt annat åt sidan för att följa upp den fyra år gamla Afterglow (2013). Glenn Hughes (sång, bas), Joe Bonamassa (gitarr), Jason Bonham (trummor) och Derek Sherinian (keyboard) har varit riktigt bra på de tidigare plattorna men på BCCIV tycker jag de överträffar sig själva. Hughes och Bonamassa har skrivit samtliga låtar tillsammans och nog glöder det om resultatet. Jag älskar denna typ av hårdare rock där både musiker och sångare har extraordinära förmågor, utnyttjar dem glänsande men ändock sparsamt och både en ballad som The Cove och mer Led Zeppelinösiga Love Remains hör till de starkaste låtarna jag hört i år. Helt enkelt en väldigt bra skiva och jag hoppas vi slipper vänta lika länge till nästa album som fallet var denna gång.