Inte helt enkelt, men värt det

I mitten på 60-talet gick Dylan från att vara en helt okej folksångare till en mångsidig elektrifierad rockstjärna som vägrade låta sig definieras och som under några år bjöd på helt fantastiska skivor. I samma veva skrev han sin debutroman Tarantula som (i den mån den varit inaktuell) aktualiserats igen i och med det nobelpris i litteratur som han tilldelades.

I samma veva som jag upptäckte, och slukade, hans sena 60-talsplattor lånade jag även denna bok på biblioteket. Minns att jag kämpade på ett bra tag med läsningen, tror faktiskt inte jag läste klart och att jag ofta tänkt att det är dags igen. Har också för mig att den boken innehöll en cd-skiva, osäker på vad den innehöll men noterar att den inte finns med i denna senaste upplaga.

Tarantula är ingen lätt bok om man utgår från mer gängse romaner, meningsuppbyggnader och så vidare. Inte heller någon handling i traditionell mening utan snarare en ström av infall, inte helt olikt det sätt som Kerouac skrev On The Road. Boken har även liknats vid James Joyce men Dylan kör på i en helt egen fart, vrider upp infallen och jag tror Peter Glas är rätt ute när han sammanfattar innehållet med kaos i efterordet. Vid tiden för bokens tillkomst sägs Dylan även ha experimenterat en hel del med diverse droger vilket också bidrar till den till synes ostrukturerade textmassa som flödar mellan pärmarna.

När jag nu läst boken för andra gången så är jag fortfarande kluven. Det är inte helt enkelt att hålla koncentrationen uppe. Samtidigt älskar jag det rika språket, de lyckade formuleringarna och den udda upplevelse som läsningen ger. Är också mycket förtjust i att förlaget valt att ha den engelska texten parallellt med den svenska översättningen på varje uppslag. Kul att gå över till originaltexten och jämföra.