Kärlek och minnen i Venedig

Hemingway skrev mestadels denna roman 1949 och den publicerades året efteråt. Han var i liknande läge som huvudpersonen Richard Cantwell. Det vill säga i femtioårsåldern med äventyren, kriget och lejonparten av karriären bakom sig. Även en mättnad på livet som försökte kompenseras med en romans med en betydligt yngre flicka hämtade författaren säkerligen från sina egna erfarenheter och den kvinnliga huvudpersonen Renata inspirerades av Ernest möten med Adriana Ivancich som var aktuella vid inledningen av bokens tillblivelse.

Mestadels utspelar sig berättelsen under några dagar i Venedig, eller snarare strax utanför staden där den före detta infanteriöversten Cantwell är på andjakt har tid över att fundera på sina senaste möten och samtal med Renata och även de minnen han bär med sig av de båda större världskrigen han varit inblandad i.

Handlingen flyter långsamt på utan några större utsvävningar, men det komplicerade förhållandet – som inte känns mindre komplext av att Cantwell envisas med att benämna Renata som dotter – i kombination med de många nidbilder av verkliga förlagor ger ändå en avvägning mot restaurangbesök och parets förtroliga kärlek.

Över Floden In Bland Träden fick mestadels ganska svala recensioner när den först gavs ut, men har i efterhand omvärderats och fått något högre status. Välförtjänt tycker jag då både dialog och personporträtt är klart läsvärda. Svårt att veta hur mycket av författaren själv man kan läsa in i boken men då han gått igenom flera trassliga skilsmässor och brottades med dåligt mående torde en rimlig gissning vara att följande av Cantwells tankegångar lika gärna kunde vara hans egna: ”Varför kan jag inte bara få ha henne och älska henne och hålla av henne och aldrig vara vulgär eller elak och få fem söner som ger sig av till världens fem hörn, var de nu ligger? Det vet jag inte. Man är väl tvungen att spela de kort man fått i livet. Men skulle man inte kunna få en ny giv?”