Låtar som varierar i styrka

Mono är ett japanskt instrumentalt postrock-band som bildades 1999. Sedan starten har de blandat orkestermusik med ett fantastiskt gitarrspelande och skapat sig ett erkännande över hela världen. De har släppt åtta album, varav ett livéalbum tillsammans med New York Orchestra tidigare. Nu är det dags för deras nionde släpp “Requiem for Hell”. Inspiration till plattan har tagits från Dantes epos Divida Commedia och omslaget på plattan är en bild tecknad av Gustave Dóre föreställande slutscenen i Divina Commedia.

Precis som på tidigare släpp börjar många av Monos låtar i lugna, avslappnade och vackra toner. Toner som sakta ökar i styrka, för att kulminera i mer styrka, intensiva ljud och brutalitet. På nya “Requiem for Hell” finns dock ett par spår som är mer lugna och emotionella exempelvis spåret “Ely´s heartbeat”. Detta spår skapades för övrigt som en hyllningssång till en amerikansk vän som nyligen fått en dotter (Ely). Variationerna i låtarna är styrkan och även om man ofta kan tänka sig vad som kommer att hända i spåren så är det en riktigt bra platta.