Lätt att gilla, svårare att greppa

Hollis Brown är ett namn som förpliktigar. Bob Dylan skrev om den fattige farmaren som i sin desperation mördade sin familj och ändade även sitt eget liv på sin skiva The Times They Are A-Changin’ (1964). En hel hoper artister har därefter tolkat låten; bland dessa kan nämnas Nina Simone, Entombed och David Lynch.

Hollis Brown från Queens har gett ut skivor sen 2013. Först den helt okej Ride On The Train (2013) och sen Gets Loaded(2014) där de tolkade Velvet Underground på ett ganska bokstavligt, och därmed även aningen tråkigt, sätt. Den korta genomgången var en rejäl skarvning. Ride On…var inte först och det har kommit ett antal skivor även efter Gets Loaded. Fast inget som jag egentligen brydde mig så mycket om och det har inte blivit att dessa kollats upp. Nu har de i alla fall kommit i lag med ett nytt skivbolag, spelat in tio nya låtar och börjar faktiskt övertyga mig om att de är ett ganska schysst rockband. Ozone Park är lätt att gilla men svårare att greppa. Enskilda låtar är mestadels bra men registret är i bredaste laget för att lyssna på i ett sträck om man vill ha en mer sammanhållen lyssning. Men visst svänger det väldigt bra om Go For It, det rockar rejält i Bad Mistakes och det är en stor americana-refräng som belönar en om man kastar She Don’t Love Me Now ett öra.