Lite dubbel läsning

Den brittiske författaren Jeanette Winterson har ett bra tag funnits med på min tilltänkta att-läsa-lista. Främst har det väl varit debuten Det Finns Annan Frukt Än Apelsiner (1985) och den självbiografiska Varför Vara Lycklig När Du Kan Vara Normal? (2011) som jag haft i åtanke då det lilla jag läst om hennes hårt hållna uppväxt inom en kyrklig sektliknande rörelse inte varit tillräckligt. Nu blev det istället så att nyutgåvan av Vintergatan Går Genom Magen (1997) blir mitt första egentliga möte med hennes skrivande.

Redan under läsningen är jag lite dubbel till vad jag läser. Å ena sidan förundras jag över den föredömliga språkhanteringen och de många lyckade formuleringarna. Å andra sidan har jag lite svårt med denna typ av berättelser som är ganska lösa i kanterna, som känns flummiga och röriga och där jag inte riktigt ser den där berömda kolorerade tråden i läsningen. Men det är klart; när huvudpersonerna är tre kärnfysiker som blir vecklar in sig i ett kärleksförhållande så kanske det hör till att det krånglas lite? Oavsett så tycker jag att de uppväxtskildringar som rör huvudpersonerna är väldigt läsvärda och när boken är som bäst så går tankarna åt en av mina absoluta favoriter, John Irving.