Skivomslag - Lovvärd idé mynnar ut i en schysst hyllning

Doom Side Of The Moon

”Doom Side Of The Moon” (2017)

Skivbolag: Music Theories/Mascot

Genre: Hårdrock/metal

Lovvärd idé mynnar ut i en schysst hyllning

För ungefär 50 år sen drog Pink Floyd igång sin verksamhet som alltjämt hör till det mest spännande inom rockmusiken. Kyle Shutt (The Sword) tyckte absolut att det är värt att fira och drog därför ihop ett band för att skapa en hyllning till britternas klassiska Dark Side Of The Moon (1973). Inte en lätt uppgift att ge sig på en av världens mest säljande plattor som dessutom hör till det absolut bästa som någonsin spelats in. Men samtidigt ett lovvärt initiativ, en schysst udda idé som jag försiktigt applåderade på förhand eftersom jag dels älskat Floyd sen många många år tillbaka och dels tycker att the Sword gjort riktigt bra ifrån sig.

Breathe (In The Air) ligger nära Floyds originalversion även om det stökas till lite mer den sista minuten. Inte så mycket som tillför så mycket till det ursprungliga, men i alla fall mer i närheten om vad jag trodde på förhand skulle hända. On The Run och The Great Gig In The Sky följer också en liknande mall. Men i Time börjar det hända saker. Det låter Floyd i stonermarker och bitvis är det rentav skitbra. Även Money slår till med full kraft och i mellanspelet med alla schysta solo tycker jag bandet briljerar och jag märker att jag vrider upp volymen bortom förnuftets gräns.

Any Colour You Like blir en flippig psykedelisk tripp som med enkelhet glider in i Brain Damage som också klingar skönt i DSOTMs räkning. Har lite svårt för den djupa knarriga sången, men tycker överlag att låten är väldigt skön. Eclipse avslutar hela kalaset på ett strålande sätt och med sina trettioåtta minuter är skivan något kortare än Pink Floyds grundmall.

Jag har pendlat rejält i vad jag tycker om Doom Side Of The Moon. Först gillade jag den inte alls, sen uppskattade jag vissa delar och nu slutligen efter rätt många lyssningar tror jag mig ha kommit fram till en konsensus. Jag gillar plattan. Hyllningen är trogen dess förlaga vad kommer till både låtordning och dess snygga växlingar mellan lugnare och ösigare låtar. Shutt och kompani får till en skön dynamik och inte minst saxofonisten Jason Frey gör ett väldigt bra jobb och utan hans medverkan hade det inte funkat alls lika bra. I de mer direkta låtarna som Time och Money bjuds det på mer ös och även om det inte riktigt når upp till originalet så är det inte svårt att älska det hela.

Totalt sett en schysst platta för alla oss som mer eller mindre lyssnat sönder den klassiska förlagan och inte drar oss för att andra är inne och fingrar i den fulländade syltburken. Allt är inte tvungen lyssning men då skivan bäst avnjuts i sin helhet från start till mål så blir det så även i den nutida versionen. Med allt sammantaget så tippar det över till ett ganska starkt betyg som delvis också beror på att jag tycker idén är lovvärd.