Många fina färger på denna palett

Inför nya plattan bestämde sig den belgiska trion Triggerfinger för att pröva något nytt. Samarbete med lite nya musiker, bygge av egen studio för att kunna lira när de ville och så slutligen sätta låtarna i absoluta fokus snarare än energin som tidigare varit ledordet. Nu har jag inte lyssnat på bandet tidigare (och har inte riktigt tid just nu att sätta mig in i bandets historia) så personligen kan jag inte helt avgöra hur mycket det nya skiljer sig från det gamla. Men jag måste då säga att de i och med Colossus får ett rejält napp som de skickligt vevar in. De öppnar med titellåten där de tydligen skrotat gitarren och istället trakterar dubbla basar vilket ger en annorlunda ljudbild som rimmar skönt med titeln. En väldigt härlig låt. Ännu tuffare i låtar som Flesh Tight, Upstairs Box och Bring Me Back A Live Wild One som andas glamrock, T.Rex och det svänger obarmhärtigt.

Afterglow är en ballad som tidiga Radiohead hade kunnat förtrolla sin publik med och Breathlessness har något av den stora ljudbild som Manic Street Preachers hade på This Is My Truth Tell Me Yours (1998) och vokalisten låter till och med som James Bradfield. Slutligen måste jag även slå ett slag för den dolda låten som ligger en paus bort från Wollensak Walk. Här förflyttas man in i Sun Studios femtiotalskatalog och det kan ju aldrig bli fel med den glimten i ögat.

Bandets ambition att addera mer färg i sin musikaliska palett faller mycket väl ut och jag har lika roligt när jag lyssnar som Triggerfinger verkade ha när de spelade in. Rekommenderas starkt.