Musikaliska muskler i det råare thrashfacket

En hel del tid har förflutit sen förra skivan och jag trodde faktiskt att dessa holländare kastat in handduken. När så nya givet sparkar igång med den stenhårda thrash/black-hybriden The Widow´s Breed känner man direkt att det är skönt att de fortfarande håller igång. Bara sekunder från inledningen kommer den där hästgnäggartonen från gitarren som jag genom alla år alltid fascinerats över och i trakterna kring Slayer och Sepultura fast någon modell hårdare håller detta bra klass.

Inom en ganska snäv ram är det varierat och bland höjdpunkter som Slaves Of The Southern Cross och Shadow Realm Of The Demonic Mind befinner man sig gärna. Med andra ord en kraftig skärpning sin den ganska bleka Ravenous Plague (2014). På minussidan ligger lite för långa låtar som i nästan samtliga fall tjänat stort på någon/några minuters kortare speltid. Även på textsidan har jag rejäla dubier. Oinspirerade och idéfattiga plattityder som inte på något vis sticker ut från den rika flora band som rör sig i blackmetalminnande textlandskap.