När hoppet om det bästa inte räcker

Carolina och Aksel träffas 2009. Tycke uppstår, de flyttar sedermera ihop, reser mycket och har det mestadels bra tillsammans även om Aksel kanske jobbar väl mycket. Det går några år, Carolina längtar starkt efter barn och även om det krävs viss övertalning så har de snart en liten Ivan som kräver ständig tillsyn.

Vi kommer in i handlingen i maj 2014 där Aksel skickar ett mail till Carolina med orden 2om jag dör” i ämnesraden. I det mailet skriver han sitt datorlösen bara ifall att och avslutar sen det hela med ”Låt oss hoppas på det bästa!”. Knappt ett halvår senare går Carolina in till Ivan på natten och sover kvar där i hans rum eftersom hon ändå bara blir väckt hela tiden. På morgonen går de in och ska väcka Aksel. Kroppen ligger där, till synes sovande i sängen men livet har lämnat honom. Livet för de efterlevande tar en helt ny vändning.

Carolinas självbiografiska bok är en till lika delar skrämmande som hoppingivande berättelse. Den oförklarliga och oväntade döden som slår undan benen på allt det bekanta men även det hoppingivande när nätverket sluter upp och att livet faktiskt fortsätter. Jag gillar hur hon skriver växelvis om två olika tider och hur de sen går ihop längre fram i boken. Boken känns lite lång och upprepande mot den senare hälften men likafullt är det en mycket läsvärd skildring av omständigheter som få av oss nog räknar med, men som likafullt kan bli en realitet utan att vi kan påverka det.