Närmast gränslöst omfång

Trixie Whitleys andra soloplatta smeker sig vänligt och lätt mellan pop, rock, singer/songwriter, soul och ända bort mot elektronika och punk. Det är inte alls oävet och det närmast gränslösa omfånget mellan låtar som Hourglass, Closer och den nästan gospelliknande feelingen i Witness är befriande och samtidigt beundransvärt att hon ror iland. Här finns mycket att upptäcka och även om intrycket trots allt är att det är aningen för spretigt så gissar jag på att skivan kommer växa sig stark bortom mitt inledande möte med den.