Nya kunder på Tallskuggan

Joel åker från Stockholm till barndomshemmet på västkusten för att ordna med det som, trots att det bär emot, måste ordnas med. Mamma Monika blev påtagligt gammal efter att hjärtat krånglade rejält och hennes minnesbanor börjar alltmer lösas upp i demensens obarmhärtiga grepp. Hon har fått en plats på demensboendet Tallskuggan och Joel är den som måste fixa med allt eftersom storebrorsan Björn lägger allt krut på sin nya familj.

Till en början verkar allt vara bra – eller åtminstone så bra det nu kan vara – på hemmet även om tonårskompisen Nina som nu är personal på Tallskuggan väcker upp den smärtsamma bitterheten och besvikelsen mellan Joel och henne ännu en gång. Men snart börjar det hända saker utanför den gängse komfortzonen. Små distinkta skillnader som sorteras in under de boendes sjukdomstillstånd men som istället visar sig vara något helt annat. Monika verkar inte kommit till Tallskuggan ensam; en fripassagerande skugga som lämnar fuktiga fettfläckar efter sig lurar i det undermedvetna och Joel och Nina blir tvungna att lämna det gamla grollet bakom sig för att försöka bemästra situationen.

Med Färjan (2015) lyckades Strandberg förvandla en finlandsfärja till ett skräckens näste när ett väldigt gammalt litet barns hunger sätter passagerarna i svallning. Med Hemmet vrider han upp sin berättarteknik ytterligare, använder aningar och antydningar snarare än direkta skildringar och får på så sätt det att krypa ännu mer under skinnet. Han är en hejare på att skildra personer och vardagliga skeenden och Mats Strandberg aspirerar helt klart på en av de främre platserna bland de svenska författarna.