Om vilsenheten

Efter några års uppehåll efter debuten Jesus Gick Vidare Och Kyrkan Står Kvar (2010) och den nästan lika läsvärda uppföljaren Vägen Är Smal Men Livet Är Brett (2011) Är Carl-Henric Jaktlund äntligen tillbaka med ännu en bok. I min recension av hans förra bok skrev jag att han ”… är ordens man. Han formulerar sig kort och koncist och på drygt 150 sidor hinner han med vad många skulle behöva minst det dubbla för att lyckas med.” Med undantaget av ett denna senaste bok är knappt 140 sidor så är vad jag då skrev lika aktuellt denna gång.

Boken handlar om den där vilsenheten som så många upplever och ger ord för när den kristna tron kommer på tal. Som Mia Skäringer som sagt att ”Jag är inte kristen, men jag är troende inför mig själv”. Även många bland oss som kallar oss kristna har ibland svårt för att tro, vi är vilsna och vet inte riktigt hur man ska tro. Ofta försöker man ge sken av något annat, något bergfastare fast att det inte finns någon anledning därtill. I dåtiden, på Nya Testamentets tid, gav många av lärjungarna minst sagt vilsna intryck och har man gått och trott att de var sådär proffskristna hela tiden så bör man nog gå tillbaka och läsa i texterna lite noggrannare. Jaktlund skriver om denna vilsenhet. En vilsenhet som kanske inte är ett så stort problem trots allt.

Jag gillar boken. Jaktlund är en duktig författare som knyter an till dagsaktuella händelser och personer och till bibelns texter på ett lika självklart sätt.