Ömhet i brevform

1844 hade Fjodor sagt upp sig från sitt arbete för att på heltid ägna sig åt sitt tveklöst största intresse; litteratur i allmänhet och skrivande i synnerhet. Han översatte Honoré de Balzacs roman Eugénie Grandet till ryska och fick därifrån även inspiration till den egna romanen Arma Människor som i maj 1845 var helt färdig för utgivning.

De drygt etthundrasextio sidorna i hans debutroman satte genast en hög standard för Dostojevskij, en standard som framstår lika imponerande nu nästan etthundrasjuttiofem år senare.

I Arma Människor får vi i huvudsak lära känna den medelåldrige tjänstemannen Makar Aleksejevitj Devusjkin och den betydligt yngre kvinnan Varvara Aleksejevitj Dobroselova. De båda bor i Petersburg och skickar långa brev till varandra. Brev som berättar om grannar, släktingar, fattigdom, mat, te och vardagsliv och där ömhetsbetygelserna de båda emellan är stor och innerlig. Makar delar med sig av sina redan knappa resurser och det är tydligt att han hyser väldigt starka känslor för Varvara. Det framgår inte helt klart huruvida det är kärlek och tvåsamhet som är målet, eller om de är släktingar och Makars omsorger mer bör ses som ett beskyddande och omhändertagande. När Varvara får ett frieri från herrr Bykov blir dock tonen i breven lite annorlunda och mellan raderna anar man att det är en hel del som Makar önskat han varit tydligare med.

Jag gillar romanen starkt med dess starka personbeskrivningar och formen av en brevroman fungerar alldeles utmärkt. Flera av bifigurerna, som bokälskare Pokrovskij och den bistra Anna Fjodorovna, är så intressanta att jag gärna tagit del av fler berättelser om dem med mer framträdande plats och de tillför en hel del till den välskrivna romanen.