Överraskande bra

När terroristerna slog till mot tvillingtornen den elfte september 2011 hamnade väldigt mycket annat i skymundan. Att Slayer släppte sitt bästa album på ett bra tag, God Hates Us All, var minst sagt dålig tajming då människor i sorg och chock snarare letade efter hopp än ilska och hat. Samma dag släpptes även P.O.D.s fjärde platta Satellite som med sitt hoppingivande och livsbejakande budskap blev en stor succé och letade sig långt utanför de rap/nu-metalkretsar bandet befunnit sig i.

Jag var en av de nytillkomna lyssnarna och det händer fortfarande att jag återkommer till några av höjdpunkterna från den skivan. Fast både dessförinnan och därefter tyckte jag aldrig riktigt att det ville sig. Kanske inte dåligt, men inte heller min påse och vore det inte för att bandets tionde skiva Circles damp ner i min brevlåda är nog sannolikheten stor att jag inte skulle letat upp skivan. Vilket såhär i efterhand onekligen skulle räknats som en miss då jag tycker de imponerar stort med deras sedvanliga variation mellan metal, rap, hiphop, hardcore och rock. Jag kan knappt komma ihåg när jag senast gått och nynnat så mycket på en låt som Always Southern California där orden: ”It’s always southern California in my head, where summer never ends, summer never ends.” sitter helt klockrent under de regniga höstdagarna då det mest känns som ett grådassigt Ruhrområde i skallen. Ja, till och med en låt som Fly Away med snällhiphop, allsångsreggae och gospelminnande refräng blir helt okej i P.O.D.s tappning, och det måste jag säga är en stor bedrift med tanke på vad jag vanligen tycker om de stildragen.

Just optimismen, livsglädjen och den stora variationen ger en välbalanserad skiva som i mitt tycke till och med överglänser deras genombrottsskiva Satellite.