Pekar mot bluesrötterna

1996 släppte Yngwie coverplattan Inspiration där bland andra Kansas, Deep Purple, Rainbow och Jimi Hendrix tolkas. Hendrixhyllningen Manic Frustration var, mig veterligen, första gången jag hörde Yngwie sjunga vilket ju var kul som kuriosa men som samtidigt var svårt att se som något annat än slöseri då de andra vokalisterna Joe Lynn Turner, Mark Boals och Jeff Scott Soto skötte det hela betydligt bättre. Gissningsvis rörde det inte Yngwie i ryggen.

Just den där nonchalansen tycks vara gitarristens persona i ett nötskal. Å ena sidan kan jag tycka det är rätt imponerande med någon som tvunget ska göra allt själv, trots att det utifrån sett är uppenbart att någon annans input hade kunnat göra storverk med det material som herr Malmsteen med en dåres envishet fortsätter att ge ut. Hans spelskicklighet är vida omtalad, men låtmässigt sett har det funnits väldigt mycket mer att önska under väldigt lång tid.

Personligen tyckte jag det var välkommet med en platta som pekar på hans bluesrötter med ett gäng covers av tidiga inspiratörer. Tänkte att det skulle vara skönt med riktiga låtar som inte bara var oändliga solouppvisningar som redan hörts så många gånger förut. Men bara genom att kolla på låtlistan dyker tveksamhetens moln upp och grumlar betänkligt redan innan lyssning. Smoke On The Water, Purple Haze och Paint It Black; vill någon verkligen ha ännu en tolkning på dessa? Inte jag åtminstone. Klart roligare då med Beatles While My Guitar Gently Weeps. Ja, roligt på pappret åtminstone då den musikaliskt massakreras så grovt att jag genast måste köra originalet på repeat för att få ur den nya tolkningen ur systemet.

Det finns mer som är konstigt med Blue Lightning. Som att Yngwie sjunger samtliga låtar själv. Okej, för att han är en hyffsad sångare men jämfört med de storheter han jobbade med tidigare så står han sig väldigt slätt. Eller som produktionen. Jag är långt ifrån någon audiofil, fast till denna typ av musik skulle en klarare och tydligare produktion vara klart att föredra. Istället får vi en dov murrig ljudbild som inte alls lämpar sig för de många ”nu-ska-jag-klämma-in-så-många-toner-som-överhuvudtaget-är-möjligt”-stunderna som dyker upp i varenda låt.

Likafullt visar Blue Lightning att huvudpersonen är en rockstjärna som få kommer upp i nivå med. Vem annars skulle gjort en sån här platta utan att fler synpunkter plockats in. Gitarrspelet är fortfarande så unikt att jag trots alla mina invändningar inte kan låta bli att lyssna ganska många gånger, och det i sig tycker jag berättigar till ett hyggligt betyg.