Punkigt, gapigt, bluesigt

Att tiden fullkomligt rusar iväg är ett faktum som blir extra tydligt när det dyker upp en ny platta med Jon Spencer Blues Explosion. Jag minns det som det var igår (nåja, men nästan iallfall) när jag mer eller mindre lyssnade sönder Fuck Shit Up, Dynamite Loveroch de andra höjdarlåtarna på Now I Got Worry (1996). Höll intresset skapligt vid liv även på uppföljande Acme (1998) men sen föll JSBE ut ur mitt synfält. Har faktiskt inte haft någon koll på att de startat igång verksamheten igen eller om de hållit igång hela tiden.

Ungtupparna börjar väl bli gubbar vid det här laget (och så även undertecknad) men denna kärleksförklaring till New York City är ungefär som förväntat. Det är punkigt gapigt och bluesigt om vartannat och i vartannat. Mest hela tiden osar det skit i förstärkare, distortion i allt och så Spencer härliga uttrycksfulla röst som pricken över i:et. Tretton låtar är klart i överkant men ändå är det härligt på många sätt. Som en stökigare Danko Jones, som något jag verkligen vill se live, som ett eko från gamla tider rätt in i nutiden. Bästa låten är Betty Vs. The NYPD.