Rörig avslutning

Jag älskade Flickan Från Ingenstans (2011), tyckte att De Första Tolv (2013) var riktigt bra och gick och väntade länge och väl på den avslutande delen i Cronins Passagentrilogi. Berättelsen i mycket korta drag handlar om att en stor epidemi utrotat merparten av människorna och de – viraler – som smittats av viruset – är blodtörstiga och bäst att passa sig för. Då viralernas makt brutits och människorna tror att de helt utrotats börjar de flytta ut från sitt säkra område. Givetvis har en del viraler väntat på rätt tillfälle och den fruktade Fanning ”Noll” vill inget hellre än att besegra den flicka som varit människornas främsta försvarare; Amy.

Det är ett väldigt mastigt verk. En sci/fi och/eller fantasydystopisk drama av episka proportioner med runt tvåtusen fyrahundra sidor inalles. Den avslutande boken är storslagen och berikad med ett sådant myller av karaktärer att exempelvis persongalleriet i Bröderna Karamazov känns som en barnlek att hålla reda på. För att krångla till det ytterligare rör sig Cronin mellan olika tidsåldrar i berättandet och jag hinner tröttna och ge upp ett stort antal gånger under läsningen. Utifrån den första bokens otroliga slagkraftighet så kan jag dock inte låta bli att läsa klart Spegelstaden för att om möjligt lyckas pussla ihop delarna och får reda på hur det hela slutade. Sannolikt skulle läsningen trollbinda mer om jag haft de andra två delarna mer färskt i läsminnet och planen för någon kommande semester blir att läsa hela storyn i en följd. Måste ändå tillstå att jag uppskattade Spegelstaden, men det blev helt klart i rörigaste laget.