Samma skitiga strängar slås an som sist

Fjolårets Let It Slide var en schysst bluesdebut från herr Holder och med nya plattan slår han an samma skitiga strängar. Jag gillar när det svänger en bit strax vid sidan av traditionell blues, när det blir rock som nosar efter de där monotona riffen. Som att ZZ Top eller Rolling Stones kastar in ved i den redan lågade brasan. Därför kanske inte Nobody Wants To Cry funkar exakt lika bra i min bok. Men annars så smäller det till mest hela tiden. Schyssta låtar, i den mån jag satt mig in i dem så är det kul texter och pricken över i är ju att Mark sjunger riktigt vasst.