Självbiografiskt om löpning

På den tiden när det faktiskt fanns en kommitté som diskuterade böcker och författare istället för att syssla med internt käbbel så var Haruki Murakami ett ofta omtalat namn för nobelpriset i litteratur. Ett spekulerande som känns förståeligt efter bland annat hans strålande trilogi 1Q84. Vem vet, kanske börjar de ägna tiden åt litteratur igen och då kan ju hans namn kanske bli aktuellt.

I väntan på det så passar ju få grejer lika bra som att läsa just Murakami. Råkar man även gilla löpning så fallet valet relativt enkelt på den självbiografiska Vad Jag Pratar Om När Jag Pratar Om Löpning. En bok som kom ut 2007, översattes till svenska 2010 och nu i år kommit i en ny pocketutgåva.

Ungefär i samma veva som Murakami sålde sin jazzbar för att kunna skriva på heltid började han att springa för att hålla sig i form. Efter ett ganska stadigt konsumerande av i runda slängar sextio cigaretter per dag anar man att det fanns en viss uppförsbacke till en början. Men han höll enträget fast vid sin löpning och skriver i boken att han i princip sprungit sex dagar i veckan, sen han började där under hösten 1982. I boken samlar han sina tankar och känslor om löpning och den är ett slags reflektionsbok över ett liv där joggingskorna aldrig varit långt borta och där det vanligen har funnits ett maraton i närheten att träna till.

En bok jag verkligen gillar där hans livsfilosofi och ganska försiktiga humor ges plats i stilistiskt välgjorda meningar.