Slår till som en rejäl överraskning

Londonbandet The Pretty Things var viktiga för den framväxande rhythm and bluesvågen som blommade upp i sextiotalets början. Några bra plattor och sen en hel del trassel som mynnade ut i nedläggning flera gånger om. När man kommer till den nya plattan är såklart historien ganska ointressant om de visar sig prestera sämre än förväntat. Jag vet att de släppt några plattor på senare år, men de har jag inte lyssnat på och egentligen inte trott så mycket om. Och där slår The Sweet Pretty Things till som en rejäl överraskning. Tio låtar där Phil May sjunger lika bra som någonsin, där det klingar psykedeliskt 60-tal och där höjdpunkter som Dark Days, Renaissance Fair och framförallt den återhållsamma Dirty Song övertygar på ett direkt och självklart sätt.