Småtrevlig snällhårdrock

Tyska mjukhårdrockarna Mad Max har kört betydligt längre i sin andra era än i den ursprungliga på 80-talet. Personligen tycker jag fortfarande att de tre första fullängdarna Mad Max (1982), Rollin’ Thunder (1984) och Stormchild (1985) är rätt fina att återkomma till men efter EPn In White (2006), som verkligen inte var något vidare, har jag inte hängt med alls i deras förehavanden.

Fast nu lagom till ett trettiofemårsjubileum kommer en ny platta som väl låter som man kan förvänta sig. Ganska snäll hårdrock som går att placera någonstans bland Mötley Crüe och Stryper; vilket inte minst är tydligt i Snowdance som är en av de starkare låtarna.

Michael Voss som sköter sången har inte riktigt det där bettet i rösten som skulle få det att lyfta en extra nivå. Och ärligt talat är flera av låtarna på sin höjd halvbra. Likafullt är det rätt trevligt att lyssna till 35 och om du gillat bandet tidigare tror jag inte du kommer bli allt för besviken.