Snygg solskenspop med retrovibbar

Man får ju såklart tycka som man vill, men för egen del har det aldrig klickat när jag lyssnat på Freedom Call. Ett av de allra hurtigaste, snällaste, gladaste och meloditätaste powermetallbanden vilket inte alltid är vad jag eftersöker när det ska vankas hårdrock. När frontpersonen Chris Bay solodebuterar så glider han helt in på den popiga rockens område och dessutom gör han det bra. Plockar man fram läsglasögonen ser man snabbt att det är typ Freedom Call-låtar som går i lite makligare tempo utan att glädjen och de klistriga melodierna åsidosatts det minsta. Visst finns här låtar som jag har otroligt svårt att förlika mig med; exempelvis Hollywood Dancer är så sockrig att diabetes står och lurar i den sliskiga refrängen. Men stannar man hellre till vid Move On, Misty Rain eller skivans ösigaste utpost Bad Boyz så är det snygg solskenspop med en del retrovibbar.